Vi bär så mycket som tynger oss, bördor från förr och nu. Vi känner i alldeles för hög utsträckning otillräckligheten och skamkänslor för att vi exempelvis inte är tillräckligt duktiga. Och så gör vi misstaget att jämföra oss med andra. Det är inte lätt att förstå hur vi skall förhålla oss till vårt eget inre och all längtan vi bär på. Vi är som ett instrument.

Alla som musicerar vet att det är inte bara att spela ett instrument. Vi behöver lektioner för att förstå instrumentets karaktär, och stämma det. När vi sedan skall börja spela är det i början nog så besvärligt. Efter en tid kan vi spela enkla musikstycken. Att hitta sitt inre instrument är en resa som tar tid. Då behöver vi öppna vårt innersta jag.

Det finns en möjlighetens dörr i omöjlighetens hus. Den dörren öppnas inifrån. Friheten som vi vill äga sker i vårt innersta. Där finns kärlekens spegel som visar dig vem du är. Att försonas med sig själv och sitt eget inre kan vara en långsam resa.

”Det är den längsta resan vi gör” (Dag Hammarsköld)

Precis som den förlorade sonen som återvände hem och blev bemött på ett sådant sätt som han inte hade räknat med. Där står fadern med en öppen famn. Kärleken förvandlar oss, den kärlek som knackar på vår dörr. Den förlorade sonen litade på sin far, att det skulle ordna sig till det bättre om han vände hem. Han försonades med sin far. Jag tror att han också försonades med sig själv när han i all smärta bad sin far om förlåtelse och blev upprättad. Det ljöd säkert en glädjesång i hans innersta. Han hade hittat sitt instruments strängar. Och lärt sig att hantera sitt instrument så att de skönaste toner kom från hans innersta.

Var lugn
Din tid kommer
När du gett upp
Är ditt hjärta förberett

/Kjell Walfridsson, Nås Dalarna