Jag sitter i en bänk i missionskyrkan under en skolavslutning och förundras över hur många svenska visor och sånger det finns om sommaren. Skolkören sjunger allt från ”Ingen klocka ringer mer” till ”Sol, vind och vatten”. Det slår mig att många av dessa barn säkert sällan gör det de sjunger om att sommaren ska innehålla – plocka blommor, vandra barfota på skogsstigar och tälja barkbåtar. De fyller sina sommardagar på annat sätt, gå i fotbollsskola eller chatta framför datorn. Många av dem kanske inte alls längtar efter sommaren, 10 långa veckor när kompisarna försvinner och den tryggheten som skolan och lärare kan ge när inte hemmet är den kärleksfulla miljö de så väl behöver.

Själv har jag långt före semestern infaller börjat planera vad den ska innehålla. Vart jag ska resa, vilka vänner jag ska hinna hälsa på, att mina pappershögar där hemma ska sorteras och slängas. Mot slutet av sommaren har jag inte hunnit med en bråkdel av allt jag planerat och jag börjar känna stress. Vart tog sommarveckorna vägen? Och inte var vädret bra heller och blåbärssäsongen ville inte riktigt infinna sig.

När den första semesterlagstiftningen infördes 1938 fanns det en oro hos politikerna att det svenska folket skulle slösa bort sina två semesterveckor bara genom att lata sig. Det skickades ut förmaningar från staten till folket där de uppmuntrades att ta vara på dagarna genom att resa bort och få något gjort. Jag tror att många hade svårt att få råd och möjlighet att antingen resa iväg eller att äga en egen sommarstuga. Men våra sommargårdar blomstrade. Här gick det att på nära håll finna den rekreation folk behövde.

Idag är bilden en annan då de flesta i våra församlingar faktiskt har råd att både resa bort på semestern och äga ett sommarhus. Det finns mycket lite tid för att vistas vid församlingens sommarhem. Dit kommer istället andra. Under de år jag arbetat som sommarpastor vid ett sommarhem har jag mött människor som jag aldrig ser i kyrkan under vintern men som här finner sin plats för vila och gemenskap. De deltar troget i både tipspromenader och gudstjänster och kommer dagligen för att köpa lite fika och få en pratstund. Hit kommer de barn vars föräldrar inte har råd att skicka dem på fotbollsskola och ridläger. För dem är församlingens sommarhem en oas i livet medan det för mig ofta kan kännas som en plikt och ett dåligt samvete. Tänk om vinter- och sommarförsamlingen kunde mötas på riktigt, då skulle nog något spännande kunna ske.

/Maria Andersson, equmeniakonsulent