Växandet i det inre sker i den fördolda kammaren. Att ge sig en stund för att vända tillbaka är en nödvändighet för det inre livet. Att säga ja till sig själv och livet. Det finns en röst inom mig som alltid är i sitt görande. Den finns där fast jag ibland skulle vilja ta det lugnare. Det finns alltid saker att planera, uträtta och få i ordning säger den. Och hur skulle det gå om jag inte gjorde det? Den rösten kan få vila en liten stund. Jag kan välja att vända om från utsidan till insidan. Stillheten kan inte göras, den kan uppenbaras när görandet inte står ivägen. Stillhen kommer när kärlekens riktning är med. Stillheten kommer när mina idéer och tankar kan vila ett ögonblick och jag kan tillåta mig vara där jag är. Alla känslor får finnas, alla tankar får finnas, men jag greppar inte tag i dem just nu. Den fördolda viskningen kan få plats när jag inte står ivägen. ”Var inte rädd, du är älskad, önskad och bejakad. Du har din plats, inget görande kan ändra på det. Var inte så hård mot dig själv” viskar någon. I kärlek kan vi förvandlas, känslor som blivit kvar i kroppen kan transformeras och släppa taget. Med kärleken som förtecken kan mötet med oss själva bli en befrielse. I stillheten kan växandet ske, vår personlighet kan mogna. Allt kan den rymma. Förtroligt och varsamt kommer Du. Ge dig själv tid för vila och stillhet. Ge dig själv plats för att vara den du är. Ge dig själv tid för att bli älskad. Våga stanna kvar i den kärleken och sprid den.

Bön.
Herre, ge mig mod att stanna upp, att våga se mig själv som jag är. Ditt tilltal missar jag så ofta när jag är i mitt görande. Min duktighet och rädsla för att inte duga ställer sig så ofta ivägen till ditt varande. Herre, hjälp mig att se min rädsla och mod att överlämna den. Amen

/Jarmo Nykyri Härnösand