Det står ett olivträd på södra Kreta helt ensamt i brännande sol.
Tusen år gammalt i kargaste landskap.
Det sägs att det grönskar på trots.
Ett träd kan dö i sällskap med tusen eller blomma om igen
om det slår rot djupt där det står.
Det växer en blomma mitt i Sahara som blommar när den får lust.
Den vattnas så troget av någon som älskar utan vettiga skäl
En blomma kan leva i iskalla vindar och blomma om igen
För att någon ser, ser att den finns.
Det lever, växer och mognar tyst omkring oss. Liv trots allt.

Den sången av Börge Ring sjunger jag då och då. För mig är den en hoppets sång. Det är en tillit till livets
Gud, en källa som aldrig sinar, en kraft som ständigt överraskar mig. Det är inte alltid så lätt att se hur det växer. Vi
tittar så gärna på de vackra trädgårdarna.

Men visst finns det något storartat med ett olivträd som växer i torrt och stenigt landskap. Ett och samma träd sägs kunna ge
sin frukt i tvåtusen år. Det sägs också att om någon hugger ner trädet men låter rötterna bli kvar så kan trädet skjuta nya skott
från roten och fortsätta leva. Det är också livskraft i blomman mitt i Sahara. Ett frö som vilar i sanden kan blomma upp när
regnperioden kommer.

Detta är bilder som får mig tänka på alla små församlingar som troget arbetar på. Det finns mycket att hämta i uthållighet och
i tilltron till de djupa rötterna. Det finns mycket kärlek i det tillvända ansiktet som har ögon som ser, som har omsorgens
varma händer.

Men framför allt får jag om och om igen återvända till att det är Gud som ger växten, inte jag eller någon annan människa.
”Det är inte du som bär roten utan roten som bär dig”. (Rom 11:18) Så sjunger jag en annan av hoppets sånger: ”Kan du se att natten börjar ljusna, att solen finns därbakom bergen, att hoppet som vi har är en sanndröm?” (Åke Edvinsson)

Guds frid…
/Pär Abrahamsson