Andlig vägledning - vad är det?
Vi ställer några frågor till Thomas Jonsson, pastorskandidat, som till hösten går in i tjänst i Forsbrokyrkans församling i Arbrå. Thomas har levt i kommuniteten på Bjärka-Säby och fungerar som andlig vägledare i deras retreater med personlig vägledning.
Thomas, vad är andlig vägledning?
Enligt mitt perspektiv är det viktigt att komma ihåg att det mesta börjar hos Gud. På frågan ”var börjar bön?” måste vi svara ”hos Gud”. Han är ursprunget. Han är källan. På frågan "varför älskar vi?" får vi svara att vi älskar därför att Han har älskat först (1 Joh 4:19). Gud är alltså initiativtagaren. Han är källan. Och frågar vi oss var den andliga vägledningen börjar får vi också där svara ”hos Gud”. Han är ursprunget, källan och Han är den ende vägledaren värd namnet. Guds Ande är alltså den ende verklige vägledaren. Hans är verket. Människans uppgift är att ge utrymme för detta verk; att inte stå i vägen alltför mycket. I den mån människan ägnar sig åt andlig vägledning, så handlar det om att hjälpa sin nästa att se Guds vilja för honom/henne. D.v.s. skapa utrymme för Guds vilja och verk som förvandlar människan till Kristuslikhet. Det är utmaningen, som jag ser det, varken mer eller mindre.
Har vi missat detta i vår kyrkotradition?
Det är uppenbart att det i våra gemenskaper finns mängder av människor som vandrat länge med Gud och som genom sin livshållning och kloka ord kan vägleda oss andra på vägen tillsammans med Gud. Detta behöver vi bejaka och glädja oss åt. Samtidigt kan jag tycka att det är uppenbart att kyrkotraditioner som i högre grad bejakat kallelsen att leva med bönen som grundläggande livshållning har mycket att lära oss. Jag tänker då på kyrkotraditioner där det är helt naturligt att Gud kan kalla människor till ett liv i bön i någon form av klostergemenskap. I dessa gemenskaper finns ovärderliga kunskaper om att lyssna till Gud och för att kunna vägleda och vägledas är det självfallet nödvändigt att praktisera lyssnandets stora konst. Vi gör därför klokt i att bejaka kontakten med sådana gemenskaper.
Hur gör vi konkret både som enskilda och församlingar för att komma igång med detta?
Först och främst ber vi Gud hjälpa oss. Vi bör eftersträva en öppenhet och en mottaglighet för att Gud faktiskt kan och vill hjälpa oss med detta. Vi behöver inte hitta på allt själva eftersom Guds Ande är den verklige vägledaren. Vad vi kan göra är dock att ge Anden utrymme. Vi behöver avsätta tid för lyssnandet så att vi kan ta emot Andens vägledning. För den enskilde kan det vara en hjälp att regelbundet åka på retreat. I retreatmiljön får vi möjlighet att lyssna till Gud på ett sätt som vi kanske inte har möjlighet till i vår vardag. För egen del har retreater med personlig vägledning betytt väldigt mycket. Under en sådan retreat får varje retreatdeltagare en personlig vägledare som man möter i samtal varje dag. Om man kommer från det frikyrkliga "läsararvet" kan det vara glädjande att upptäcka att Bibeln spelar en mycket viktig roll under dessa retreater. Deltagaren får olika bibeltexter av sin vägledare som hon eller han inte bara skall läsa utan även leva sig in i. Samtalet med vägledaren utgår sedan från vad deltagaren upplevt under stunden inför Ordet. Har Guds Ande talat på något sätt? Vad är det Gud vill säga mig? Utmaningen ligger i att låta bibelordet tala till dig personligen. Läs inte bara utan lev dig in i det som sker. Föreställ dig att du finns där i sammanhanget, lyssnande och iakttagande. Var med när Jesus talar, upplev hur Han talar till dig. Ta emot Hans ord till dig. Inspirationen till detta sätt att nalkas bibelordet kommer till stor del från en herre vid namn Ignatius av Loyola (1491-1556). Ignatius är författare till den bok som kom att kallas Andliga övningar och som blivit vägledande för en stor del av kristenheten. Som jag ser det är detta ett ypperligt sätt att praktisera öppenhet för Andens vägledning och att själv rustas för att vägleda andra. En retreat pågår oftast under några dagar men denna form av vägledning går också att praktisera kontinuerligt under en längre tid och då förslagsvis i församlingsmiljön. Församlingsmedlemmen kan t.ex. regelbundet träffa sin pastor eller annan lämplig person som ger bibeltexter att be och meditera över. Man möts till samtal en gång i veckan, varannan vecka eller när det nu passar bäst. Samtalet utgår från vad som hänt i läsarens möte med texten och vägledaren får ställa frågor som hjälper medmänniskan att sätta ord på det Anden uppenbarat. Det är naturligtvis önskvärt att vägledaren har någon form av erfarenhet av detta sätt att nalkas bibelordet, men återigen: Det är Anden som är den verklige vägledaren. En öppenhet för denne Ande räcker långt.
Det är också viktigt att komma ihåg att den enes väg inte nödvändigtvis behöver vara densamma som den andres. Vi är alla olika och Guds vägar med oss både som enskilda och som församlingar ser inte alltid likadana ut. Öppenhet och mottaglighet för Guds väg för mig eller min församling är avgörande. Jag tror också det är viktigt att vi upptäcker att andlig vägledning inte bara är förbehållet de "andliga giganterna". Den kristne är bärare av Guds Ande och som bärare av Anden kan vi alla vara med och vägleda varandra. Om min vän gått några steg längre på vägen tillsammans med Gud så gör jag klokt i att lyssna till honom/henne. En annan gång kan jag få hjälpa min nästa att ta ytterligare några steg på vägen mot Kristuslikhet. Om vi ger varandra förtroende och möjlighet att peka på sådant som betytt mycket för oss i umgänget med Gud har vi alla goda möjligheter till andlig växt. Låt oss komma ihåg att vi finns till för varandra.
Thomas Jonsson
Arbrå |