Svaghetens styrka

Hur skulle jag kunna annat än ta av mitt innersta?

”Var är handikappavdelningen”, frågade  jag för att skämta till om det känsliga, att vara annorlunda och kanske avvikande. ”Här är bara människor”, svarade han”, only human beings”, engelsman som han är.

Jag har i ca 18 år haft en efterhängsen följeslagare som inte gör livet lätt för mig.Det handlar om Parkinsons sjukdom. ”Måste bli frisk, måste bara bli frisk” var, i början, min desperata förhoppning. ”Gud förbarma Dig över mig”, var min ständiga bön.

Successivt avtog min arbetsförmåga. Trots att jag är uppfostrad med ett elfte bud, ”Du skall aldrig ge dig” tvingades jag inse att jag inte kunde fortsätta mitt arbete.

I början av min sjukdomstid tränade jag hårt i tron att jag skulle kunna bli frisk. Det hände, när jag någon dag kände mig bättre, att jag då var övertygad om att nu, nu hade det vänt. Då ringde jag till min fru, sjukgymnasten, för att berätta den glada nyheten. Men jag kan försäkra er om att en sjukgymnasts tilltro till mitt tillfrisknande inte var särskilt stor. Depression och ångest har periodvis slagit följe med mig och mitt behov av professionell samtalskontakt har varit nödvändig. Jag tvingades lära känna svaghetens väsen.

”Jag är här för din skull, använd mig”. Det var öppningsrepliken från min terapeut. Dessa samtal pågick i flera år.  Det fick mig till slut att förstå att det fanns något friskt i mig som längtade att få uttrycka sig.

Jag började måla trots att jag inte trodde att det var något för mig. Jag målade med fingrarna och plötsligt insåg jag färgernas språk och möjligheter, och det startade en befriande process i mitt inre.

Vid ett tillfälle skulle jag skölja bort färg från en målning och då framträder ett ansikte med en törnekrona. Det var som en hälsning från Gud, att Kristus var med mig mitt i det som just då plågade mig. Jag började också uttrycka mitt innersta i lyrikens form.

Vi behöver någon att dela vår smärta med för att kunna växa. Att uppleva att någon annan också lever med svaghet liksom jag, är en igenkännandets befriande glädje. Jag är inte ensam med min svaghet. Ett exempel på detta är när Frank Mangs i en TV-gudstjänst säger: ”Jag har alltid haft en sån besvärlig morgonångest”. Jag är övertygad om att många människor kände befrielsens tilltal genom Mangs öppenhet, att säga sanningen.

Synas men sedd är ingen självklarhet.

Att bli sedd är oerhört viktigt för att förstå vem man är. Många vill synas, men sedd  blir man endast i en villig spegel och av den som har tillträde till hjärtat!

Vad som fascinerat mig , är denna paradox, att samtidigt som svagheten är så tydlig har jag också känt styrkan. Många av mina rädslor har försvunnit och jag kan känna en djup frihet, att få vara den jag är. Svaghet är ett ord som vi gärna undviker. Man kan förneka den och bara sträva efter styrka och inte visa upp något annat. Jagandet efter hög materiell standard eller fina positioner i samhället kan vara försök att kompensera svagheten.  Jag har min identitet i svagheten. När jag försonas men den får jag del av den styrka som  befriar. Jag kan inte längre bekämpa min sjukdom utan jag måste på något sätt acceptera min situation.

Något som sysselsatt mina tankar under lång tid är hur våra församlingar ska kunna prata om svagheten och skapa den miljö som får människor att förstå denna paradox, svaghetens styrka.

Jag är övertygad om att ledarskapet i våra församlingar måste gå före och dels undervisa om detta men dels också visa sin egen svaghet. Tyvärr råder i mångt och mycket samma värderingar i våra församlingar som i samhället i övrigt. Vi prioriterar duktighet och prestation.

Jag har varit trångbodd.

Vad händer när livet går sönder?
När min möjlighet att arbeta var slut kände jag mig helt identitetslös. Vem är jag nu när ingen frågar efter mig längre. Jag blev skygg och vågade mig inte gärna ut, utan jag ville helst vara i skymundan. Idag vet jag vad jag har fått att ta vara på. Jag vet att jag har något att säga om min svaghet som berör andra människor. Popgruppen Eldkvarn med förgrundsfiguren Plura, sjunger i mässan Kärlekstörst

”Någonting måste gå sönder för att himlen ska va´blå…..” Är det så, frågar jag mig? Måste vi krascha för att vi ska förstå vårt väsens hemlighet och vår svaghets styrka? Kanske är det så…  Det som föds i svagheten, och som vi kan försonas med, blir en styrka som djupt berör människors innersta.

Det finns absolut inget romantiskt skimmer över mitt liv. Jag lever med en inre smärta, som är en del av mig. Men jag känner en styrka och mod att bejaka det som blev mitt liv. Låt mig få säga något om de anhörigas roll. Min sjukdom är inte bara min. Den påverkar hela min familj. Min fru är stark men det finns en uppenbar risk att hon alltid måste vara den starka och det finns inte utrymme att bejaka den egna svagheten. Församlingarna har här en möjlighet till omsorg och omtanke.  

När människor i församlingen drabbas av något trauma är det angeläget att församlingen agerar i tid med stöd och omsorg på olika sätt.

Det finns en möjlighetens dörr i omöjlighetens hus 

Vi behöver varandras öppenhet och kärlek. Jag har en god vän, Donald Eadie, Metodistpastor från Birmingham. Han är drabbad av sjukdom sedan många år tillbaka.

Vi delar livets frågor med varandra. Under vinterhalvåret per telefon eller mail. Under sommaren, då han vistas i Sverige, träffas vi regelbundet på vår altan. Dessa möten, fyllda av öppenhet och sanning, är befriande för oss båda. När vi ringer till varandra slutar vi ofta våra samtal med ” I´ll light a candle for you!” som ett uttryck för någons behov av förbön och omtanke.

Något bättre än dessa slutord och hälsning till Er, kära läsare kan jag knappast tänka mig!   

I´ll light a candle for you! 

Kjell Walfridsson