Förändring & förankring
– församling i förvandling

2/2 2008 träffades Västerdalskretsen, missionskyrkorelaterade församlingar i samverkan, på Snöån för att höra Lena Huld tala om Förändring och Förankring, Församling i förvandling samt att Våga släppa taget.

Lena presenterade sig med rötter på Donsö som adjunkt, studentpastor som genom en utmattningsdepression blivit till att bli pastor i Styrsö Missionsförsamling. Hur hon nu är på väg att upptäcka skillnaden mellan att vara buren av sin uppgift från att tidigare drivits av den eller själv ha burit den. Vägen till att släppa taget har inte varit lätt men nödvändig. Svagheten, skörheten och bristen har för Lena blivit en styrka, en vetekornets lag i funktion.
Lena presenterade Donsö och Styrsö kommun med humor och värme och med vackra bilder från Göteborgs södra skärgård och hennes man Kalle, som arbetar som musiklärare på ön sjöng till bilderna Evert Taubes –Inbjudan till Bohuslän..

Bilder från församlingens liv fick vi också ta del av. Scouting, samtalsgudstjänster, kafékvällar, musik och konstsamlingar, att starta om på nytt och renovera med drivved som dekorationer. Vikten av en ny loga och kommunikation av allt inom och utanför församlingen.

Vill ni veta mer så läs gärna på deras hemsida: http://www.styrso.nu/missionskyrkan/

Samlingen på Snöån startade med att vi 40 närvarande delades upp i 3 grupper som först fick tävla om vilken grupp som först kunde ställa sig i åldersordning och sedan i namnföljd efter bokstavsordning och till sist genom att byta namn mellan varandra, ställa sig i alfabetsordning.  Ett svårt samarbete i en förändring där vi fick släppa taget t.o.m. om våra namn till varandra. Mitt i röran hjälptes vi åt genom kommunikation och att någon hoppade in som tillfällig ledare. Sedan samtalade vi inom 9 smågrupper och Lena anknöt sedan till sina egna och våra gemensamma erfarenheter i ”berättelser” som förde tankarna och samtalen framåt. Allt är inte med här men jag har försökt tolka Lenas erfarenheter i följande punkter:

Tips från Lena i förändringsarbetet
Lenas erfarenhet baseras på Styrsö Missionsförsamling: 15 medlemmar i en eternitplattebestyckad missionskyrka som nu församlingsantalsmässigt är 32 medlemmar på väg att våga bygga ny kyrka. Och allt detta har hänt under detta århundrade!
Nystart som alternativ till nedläggning!
• Samtala, samtala, samtala.
• I mötet med Kristus växer det fram ett mod att nå vidare, nå utanför för att välkomna fler; inte till en kultur utan till Kristus.
• Risken är att det blir ”två” församlingar med en 11 gudstjänstförsamling på förmiddagar och en som kommer på andra samlingar. Faran är att dessa grupper inte sedan möts för att berika varandra, pollinera varandra till blom och frukt för framtiden.
• Låt all oro och förändringsångest ventileras i processen. Kör inte över varandra men håll en kurs mot en fyr i taget! Att leda en församling med skeppare med egna båtar, vana att själva styra och ställa är inte det lättaste men evangeliet omfattar ständiga Jesusord om att kasta ut på djupet, på andra sidan mot vad vi är vana, att inte se tillbaka, att våga gå på vatten….
• Det är bra om all ångest når förändringsarbetarna istället för att ventileras med andra. De som valts att driva förändringen kan inte negligera allas svåra känslor utan måste även vara beredda att lyssna in även jobbiga mothugg och motviljor.
• När modet börjar gå mot ett beslut om förändring är processen igång. Tag inga beslut om förändring om ni inte vågar vända på varje sten.
• Våga ompröva allt. Kyrkbänkar, sångböcker, talarstolar och pulpeter, kors och Jesusbilder. Det är inte det ni har framför er som är Jesus eller korset utan det är det som är bortom dessa symboler som är vad du tror på….det som bär oss!
• Se din församlings närmiljö. Ta reda på fakta om vad som finns att arbeta ifrån i din närhet. Åldersstruktur, invandrarsituation, samhällsbehov….allt.
• Ta hjälp utifrån…våga svaghet. Våga sätta in människor i olika uppdrag i församlingen som vill vara med från helt andra sammanhang än församlingen. Bed om hjälp från konstnärer, kulturarbetare och föreläsare i samhällsämnen.
• En kvinna från närområdet skrapade lack och färg och målade sedan hela fondväggen och det blev hennes bidrag till förnyelsen… sedan har hon inte varit med mer men detta ser ut att ha känts som hennes del av vårt arbete.
• Våga samarbete med församlingar nära dig.
• Våga utmana Missionskyrkan om bidrag även fast de bara beviljar från år till år och hittills inte vågat ge omstartssatningsstöd på en längre tidsperiod som ju behövs för att starta en förändringsprocess med framtidsvyer.
• De senaste 10 åren har i medeltal 15 missionsförsamlingar per år i Sverige upphört. Tänk om åtminstone några av dem istället fått omstartsresurser. Vilken starthjälp de redan har med lokal/platskännedom och det goda renommé de redan bär med sig. Detta som jämförelse med resursåtgången att bygga upp ett pionjärarbete från ingenting.
• Se och acceptera varandras styrkor och brister. Tvinga ingen att baka eller städa. Alla ska känna sin speciella uppgift i församlingen.
• Bli medvetna om att även felplacering i arbetsuppgifter i församlingen kommuniceras inåt och utåt och detta motverkar församlingens uppdrag. Församlingen får inte bli en tvångsirättning för då har vi gjort den till något annat än vad den är!
• Låt allt kommunicera – fikat kan vara enkelt men även utseendet på detta kan ge ett välkomnande uttryck. Fikarummets och Gudstjänstrummets estetik kommunicerar, allt kommunicerar!
• Våga sälja bänkarna om de hindrar er gemenskap. Gudstjänst går faktiskt att ha lika väl sittande runt småbord och detta ger även en fortsättning i fördjupande samtal om man t.ex. har fika efteråt.
• Textval och ordval. Alla gamla psalmer som vi är vana vid fungerar inte på dagens svenskar. Håll inte kvar 1800 talssvenskan i kommunikationen av tron.
• Musikval och ord, även sångbarhet är viktigt för alla som kommer. Församlingen är inte till för att bevara en kultur utan för att förmedla evangeliets välkommen i nutid.
• Allas frågor ska få ställas är oerhört viktigt! Därför är samtalsformen runt småborden så viktiga. Allt kan inte dryftas offentligt men alla känslor ska få plats att komma fram.
• Alla ska få komma precis som man är. Det är ju just när livet skaver som vi behöver gemenskapen som bäst, i skiljsmässan, tillkortakommandet, utanförskapet, sjukdomen.. Sår ska inte behöva målas över…Jesus bär dem också helt synligt.
• I nattvarden finns nu full frihet: Sitta kvar i bänken är lika accepterat som att komma fram och ta emot Jesus i nattvarden eller som att gå och tända ljus. Alltid kommer det någon ny med och de ska också få känna denna frihet genom att upplysas om det för var gång vi samlas kring just nattvarden.
• Församlingen och vi enskilda ställs alltid inför den fråga Bartolomaios fick: Vad vill du att jag ska göra för dej?  Vad ser du som behovet. Är det att Bartolomaios är blind 0ch vill se som alla andra tycker borde vara det självklara svaret? Eller är det något helt annat? Jesus ställer denna fråga inkännande, finkänsligt och personligt till oss och tvingar inte på oss en förändring!
• Klargöra som församling: Var finns vi om 20 år eller 30 år. Har vi klarsyn nog att se att vi dör om vi inte gör något nu? Viktigt att klargöra sina behov. Hjälp oss vidare för vi dör!
• Viktigt att se våra brister men också våra styrkor!
Fråga: Om vi tar in Jesus fråga i vår situation. Vad betyder den? - Vad vill du att jag ska göra för dej? Vågar vi ta konsekvensen av vårt svar även om det blir en svår förändringsprocess?

• Kirkegaard i förkortning:- Ska vi verkligen möta en människa måste vi själva komma in till henne just där hon själv är. - Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att aldrig våga är att förlora sig för alltid. – Tro är att kasta sig ut på 70 000 famnars djup, inte bara en gång utan ständigt. – Till-Tro är tillitens kärna.
• Viktigt att känna in - innan beslutet om en förändring - vad det är för mej att kasta mig ut i en förändring, en tro på att Gud bär även om mina yttre tryggheter i form av predikstolar, kyrkbänkar och vissa kors och kyrkobyggnader kanske försvinner i processen…..Detta att tron faktiskt är att kasta sig ut på 70 000 famnars djup - vågar jag detta för att låta Gudsnärvaron -Gud bortom- komma nära.
• Paul Tillisch: - Det svåraste i livet är att lära sig att acceptera att man helt och fullt är accepterad – en acceptans förmedlad av Guds acceptans även kallad agapekärlek.
• Lena Huld: - Att lära detta gör vi bara genom möten, bara genom att möta varandra som lika sårade, ömtåliga, svaga, behövande, acceptansberoende medmänniskor som vi själva.
• Förändringen finns där och är möjlig. – Våga släppa taget.
• På Danmarks västkust vid Lönstrup finns en Kyrka byggd på sand. Mycket snart kommer denna kyrka att krossas av vågorna när förändringens vindar fört med sig den del av ön som nu försvinner. Visst är det de som förespråkar en flytt av kyrkan i befintligt skick eller att stadga upp strandbrinken…men vinden tar inte paus i inväntan på byggnadskontorets beslut.. Se bilder på kyrkan på nätet och hur havet äter kustlinjen bit för bit….

• Tror vi på en beständig Gud eller tror vi på de arbetsmodeller, ordformuleringar och husformer som vi lärt oss förknippa Gudsnärvaron med? Gud är alltid Gud bortom den gud vi tillverkat, vare sig det är av tillit eller som vi projicerat fram bilden av genom våra ångestar, rädslor och tillkortakommanden. Tro och gud kan lika väl användas till stöd för självmordsbombsdåd i Bagdad, orden kan förvrängas till makt och vanmakt  som i Knutby men bortom dessa ord om en gud vi själva fabricerar finns Gud som ständigt vill möta oss i vårt innersta rum.
• I tider där tron inte alls är självklar: Babyloniska fångenskapen, Hellenismen från år  300 före Kristus till 100 efter , 1800 talet och i våra dagar när inget är självklart längtar Gud bortom alla gudsföreställningar att möta oss. Så just nu behövs mötesplatserna där detta kan bli möjligt. ” En tystnad råder i vårt inre när livet är som bäst – djup ropar till djup- Då möts vi av en NÄRVARO vars gränser är våra gränser – som når våra bråddjup- där i djupet kan Gud sökas – och mitt inre får stillhet nog att öppna upp för tilltalet av Gud.”  R.S Tomas.
• Psykiska utvecklingsfaser finns även i församlingen. Det är lätt att fastna i just någon av dessa faser. Fowler skrev Stadges of Faith och Bergstrand beskriver utifrån Piagé och Homburger livets faser som paralleller till trons mognad i Boken Från naivitet till naivitet.
- år Tillit och Misstro.
- 2-6 år. Berättelsen. Viktigt med rätt berättelse.
- 7-12 år. Berättelsen. Symboler börjar bli möjliga att förstå. Gud håller reda på rätt och fel.  
- Adolescensen. På väg att se det som finns bortom bilderna och symbolen. Man tror att man tror som andra tror. Kompisarnas åsikter är viktigast.
- Vuxen. Paradoxerna är möjliga att leva i.
- Den sammanbindande utvecklingsfasen.
- Den allomfattande totala tron. Där vi som fullvuxna drivs av vår egen vision.
Risken är att församlingen stannar fas 3 och 4 i en förpubertal eller pubertal utvecklingsfas där alla ska tycka tänka och tro lika. Våga ta steget i utveckling mot diversitet! En utvecklingsfas där alla medmänniskor med styrkor, svagheter, sorger och glädjeämnen har lika stor möjlighet till gudstilltal som jag och mina traditionsbärare. En vuxen-tro- med plats för alla paradoxmänniskor även i församlingen.       
Samtalsfråga: Vad kan vi göra för att komma till och bibehålla en vuxen tro?

Tips om träffar som det funnits ett behov av på Styrsö:
• Kurs i Kroppsmedvetande. Arbetsterapeut i samarbete med församlingen.
• Konstutställning med tema: TRO. 24 konstnärer ställde upp utifrån olika konfessioner.
• Konstutställning: Emaus där ett av motiver var -  När Hav möter Himmel med Roland Stahre där den tryckta himmelsväven nu finns kvar som altartavla i en ”permanentutställning”.
• Pilgrimsmässa.
• Kafékvällar med Björn Ranelid, Liselotte Johansson, föredrag om t.ex. ätstörningar.
• Kanske i framtiden Sinnesrogudstjänster.
• Småbordssamtalsgudstjänster där Ordet bemyndigas med eget tilltal igen.

Samtalsfråga: Vad har folk frågat efter nära dej?
- 
Postitlappar: Lena bad oss var och en att skriva ner den första tanke som kommer som synonymt med Förändring. Samt på nästa lapp: Förankring.

Under kvällssamlingen i Nås på temat:  Våga släppa taget
Lena talade om sin utmattningsdepression, om våndorna att släppa taget, om ett studentpastorsarbete hon älskat, om mod att starta om och upptäckten av att nu vara buren av uppgiften till skillnad från att förr bära sin arbetsuppgift, sitt kall, sin kallelse. Lena läste även några rader ur Kjell Walfridssons dikter samt boken – Kristendom för Ateister, där Olle Carlsson skriver ett kapitel med samma tema. -Våga släppa taget. Författaren beskriver här våra avgudar i form av arbete, vantro, maktställning, alkohol, som gör att vi faller och blir hängande över stup där vi hör rösten som säger släpp taget om jag ska kunna ta emot dej…och när vi upptäcker att det är Gud så ropar vi genast efter om det inte möjligtvis ska kunna finnas någon annan lösning ……...trots att vi innerst inne vet att det just är vårt enda hopp att falla och längst ner bli infångade av Gud. Kalle Huld sjöng även några nyare sånger med oss som – När Gudsvinden bär, och tipsade om sånger ur tillägget- psalmer för 2000:talet.

Vid penna och dator
Nisse Würth.
Pastor i Malung, Lima och Nås