NY VARJE MORGON

Kanske det kristna livets största mysterium är Nåd - att Gud älskar oss trots att vi vet att vi inte har förtjänat hans kärlek. Om jag grävde en meter djupt hål för varje gång jag svikit min Gud och mitt samvete, skulle jag nu stå i ett hål som lätt kunde konkurrera med Amerikas Grand Canyon. 

Den första förklaringen jag fick om korsets mening, var en liten teckning av Jesus och en man som stod – på var sin sida av en djup klyfta.  Hur skulle mannen ta sig över för att vara med Jesus och ta emot det eviga livet - livet i  överflöd, som Jesus vill ge? Känner ni igen den?

På teckningen läggs korset över klyftan som en bro för oss att komma till Gud, som genom sin uppoffring på korset skapade en väg för oss att träda fram i hans närhet. Jag gick över Förlåtelsens bro byggt av Korsets trä, när jag var 18. Jag fick Guds löfte att min framtid i himlen var säker. Men, om det var omöjligt att själv ta sig över till Gud, förstod jag snart att det var hur lätt som helst att hoppa tillbaka till den sidan som Gud inte stod på. Och varje gång jag ville söka Guds närhet igen var det alltid samma väg tillbaka - genom Korset

Många år efter min första promenad över bron, sade en röst inom mig, ”men hur vet du Simon att bron fortfarande finns kvar?” Tanken var inte att göra mig rädd om min plats i himlen (men det gjorde det också). Nej! Rösten bara påminde mig om att det hade gått en lång tid sedan jag hade använt mig av förlåtelsens bro – och upplevt Guds nåd och kärlek.

Tanken om: ”Vad om bron inte fanns längre?”, påminde mig om hur otacksam man kan vara - att man kan ta för givit att vara älskad av Gud. Tryggheten att vi är frälsta – den behöver vi alltid. Otacksamhet över Guds nåd - aldrig i livet! Inte i detta livet eller i det nästa!

Simon Minshull