Förhoppningar och farhågor

Jag är positiv till det som idag sker mellan våra tre samfund och jag ser den möjlighet som ligger i en ny gemensam kyrka. Jag är dessutom övertygad om att de församlingar vi vill se växa fram och växa upp, och den gemensamma kyrka vi vill se ta form, är till för människors skull. För att det ska finnas någonstans dit vi kan vända oss när livet krackelerar. För att det ska finnas en kollektivets tro när den egna tron bara är som en rykande veke.

Att forma sådana församlingar, en sådan kyrka, det är nu arbetsgruppernas och teologiverksta'ns uppdrag.

I den här processen menar jag att flödet mellan lokalförsamlingen och ”rikskyrkan” måste vara så dynamiskt, så andligt, att den lokala församlingens enskilde medlem både känner och vet att ”rikskyrkan” – den är en del av mitt andliga hem.

När nu arbetsgrupperna går till verket har jag en del farhågor och en del förhoppningar. Låt mig börja med farhågorna:

Att alltför många strävar efter att få med så mycket som möjligt från det gamla sammanhanget. Att arbetsgrupperna kommer att arbeta lite för långt ifrån varandra.  Att vi fortsätter med ett föreningsbaserat medlemstänkande. Att tanken på ekumenik och innovationer i den kristna världen intresserar få i våra församlingar. Att det stora vi nu står inför riskerar att uppfattas som en rörelse uppifrån och ner – när våra tre trossamfund bildades var det ju en rörelse i ”markplan”. Att frågan om vad som ska hända på lokalplanet blir så spänningsfylld att den lokala församlingen inte vill vara involverad. Att ekonomiska frågor blir ett hinder i processen

Och så till mina förhoppningar:

Att arbetsgrupperna får vishet att hjälpa alla våra församlingar att kasta loss därför att vi upptäckt något som är större. Att arbetsgrupperna nu får ta spjärn mot en omvärldsanalys, som inte bara beskriver nuet utan också tendenserna, rörelserna. Att vi hittar formen för att bekräfta tillhörighet, för såväl individ som församling. Att utmaningen i Jesu förbön och erfarenheten av att möta ”de andra” tänder förväntan, lust och iver. Att vi på det lokala planet drabbas av längtan efter att leva i Jesu förbön och att vi får lust att involveras i det förberedande arbetet. Att vi lokalt inte flyr samtalen om det som skiljer utan analyserar och värderar skillnaderna så att nyfikenhet och acceptans uppstår. Att den här processen är transparent både vad gäller ekonomi och innehåll. Att det arbetsgrupperna kommer fram till blir tillgängligt för församlingarna undan för undan så att vi på lokalplanet kontinuerligt kan dra nytta av det arbete som pågår.

Bernt Åkerblad
Pastor i Linköpings missionsförsamling