Jim Wallis
- en ögonöppnare

Innan jag läste programmet för Utmanad hade jag aldrig hört eller sett namnet Jim Wallis. Och hade jag inte åkt hit och hört honom tala hade han antagligen gått obemärkt förbi ett tag till. Men inte länge. För efter att ha fått lyssna på Wallis inte mindre än tre gånger samma dag (presskonferens, storforum och predikan) har jag förstått att det han har att säga inte bara är relevant för det stora begreppet kyrkan utan i allra högsta grad även för mitt liv.

Jim Wallis berättade under sin predikan på fredagskvällen att han som fjortonåring lämnat en kyrka som snarare motarbetade än uppmuntrade medmänsklighet och omsorg om de svaga och utsatta i samhället. Han citerar bland annat en person från det vita område i Detroit, Michigan där han växte upp som sa att rasism är inte något vi bryr oss om i kyrkan. Rasism är politik, och tron är privat. En sådan kyrka ville Wallis inte vara med i. Jag är glad att när dessa frågor idag väcks på våra kyrkors konferens är det ingen som trycker dem tillbaka. Nej, det är snarare så att vi äntligen inser att detta är vår tros kärna!

Jag har länge kämpat med och ifrågasatt om det egentligen går att vara kristen i den kultur jag lever i. Är det inte uppenbart att jag, med så mycket prylar och kläder, inte ens är i närheten av att följa Jesu ord? Jag tog chansen och frågade Mr Wallis om detta: Hur kan vi, vit övre medelklass, förändra våra liv och beteenden utan att drabbas av skuldkänslor och håglöshet som håller kvar oss i gamla mönster? Jag får inget direkt svar på min fråga, men däremot ett mycket gott råd. Wallis tar som exempel den första kyrkan. Den var förföljd och ifrågasatt. Folket kring dem förstod inte vad de som sade sig följa "Vägen" sysslade med, och varför de gjorde som de gjorde. Han fortsätter med att hävda att det är mycket värre för kyrkan att vara likgiltig för sin omgivning, än förföljd av densamma. Allting vi gör, från stort till smått, ska väcka frågan: "Varför gör ni som ni gör?". Vi som kristna är kallade att leva i världen, men inte av den, och vi måste börja leva våra liv så att folk undrar över vad vi egentligen håller på med. Det är dags att våga göra det ingen annan gör, och vara den kyrka Gud drömmer om.

För mig blev det svaret en ögonöppnare. Jag insåg att jag inte måste vara missionär eller ungdomsledare för att gå i tjänst för Gud. Det räcker om jag varje dag ser till att leva mitt liv så att mina vänner, klasskamrater, tanten på spårvagnen och andra jag möter hajar till och undrar varför jag lever som jag gör. Det är verkligen en utmaning!

Erik Olesund