Tre vågade livet i Skövde

De fick bilda avslutning på den välbesökta medarbetarkonferensen i Skövde. Metodistkyrkans biskop Öystein Olsen och missionsföreståndarna Karin Wiborn och Göran Zettergren. Under rubriken ”Tre vågade livet” gav de sina mycket personliga reflektioner inför en tänkt gemensam framtid.

Öystein Olsen inledde med att berätta om ett besök i Mocambique:
- Över hundra biskopar var samlade till metodistisk biskopskonferens. Så delades vi upp i smågrupper för att besöka församlingar runtom Maputo. Vi kom till en ny, stor kyrka. Fasaden mot vägen var pampig och vi gick in genom dörren. Bara för att se att kyrkan inte alls var färdigbyggd. De andra väggarna var bara meterhöga. Det vi såg var bara början till det nya.
- Precis så är det med oss här. Vi har ingen ritning än, men vi fortsätter vårt bygge.

Öystein Olsen svarade tveklöst JA på sin egen retoriska fråga – vill vi en gemensam framtid? Detta trots att han inser att hans eget eftermäle som biskop kan bli ”han som såg till att Metodistkyrkan i Sverige försvann”.
- Men jag använder hellre bilden av ett äktenskap, sade Olsen. Här skapas något nytt, något efter Guds vilja. Och någon förlorar namnet. Åtminstone var det så förr …

Biskopen konstaterade att Sverige är helt unikt i det ekumeniska samarbetet. Han lyfter fram ledarna för processen, Karin Wiborn, Göran Zettergren och Anders Svensson, som är metodisternas ansvarige man i processen.
- Detta är ledare som inspirerar mig och som är en välsignelse för kyrkorna. De bär ett hjärta för samfunden och de har en längtan att komma vidare i processen mot en gemensam framtid.
- Jag vill också nämna equmenia, som talar för en gemensam framtid också för kyrkorna. equmenia är en viktig signal till oss om hur unga ser på vägen vidare.

Karin Wiborn, missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet, började med att citera Sören Kirkegaard:
”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv”.
Karin Wiborn berättade att hon under 2008 valts att ytterligare tre år leda Baptistsamfundet. Med uppdraget att förkunna och gestalta Kristus i världen.
- Men, sade hon, hösten har varit nattsvart!
Karin Wiborn syftade då på den omvälvande ekonomiska process som Baptistsamfundet har stått i med bland annat uppsägning av kanslipersonal som följd.  Och hon konstaterade att samfundets framtid är mera oskriven än någonsin tidigare.
- Det har också varit svart för mig personligen, sade Wiborn, och processen har fött två frågor:
- Räcker jag till i detta?
- Vill jag detta? Var det detta jag svarade ja till 1984 när dåvarande missionsföreståndaren ställde mig inför frågorna om min kallelse?
- Jag måste fråga vad det är att våga i detta nu och jag vill vara uppriktig i svaret. Jag vet inte, jag söker.

Karin Wiborn reflekterade vidare över tre samfund tillsammans. Och hon konstaterade att nyckeln i processen kanske är just denna – att inte veta. Att kanske förlora fotfästet en stund. Hon läste ur Filipperbrevet, 1: 9-10:
”Min bön är att er kärlek ständigt ska växa och bli rik på insikt och urskillning så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag”.
- Den fråga vi måste ställs oss i arbetet med en gemensam framtid är – hur ser världen ut idag? Vad behöver människor idag? Svaren på dessa frågor ger oss också svaret på vad som är väsentligt i byggandet av ett nytt kyrkosamfund.

Göran Zettergren antydde att han kände sig lite obekväm och ganska ödmjuk inför rubriken ”Tre vågade livet”. Han påminde om att man på tågen förr kunde se en liten skylt under fönstret med texten ”Livsfarligt att luta sig ut”. Arbetar man lite med de där orden kan resultatet bli ”Liv är att ta sig ut”.
- Jag har aldrig haft en tanke på att luta mig ut genom ett tågfönster. Jag förstår helt och fullt att detta är farligt.
- Och jag är också helt på det klara med att liv är att ta sig ut. Ser man detta ur kyrkans perspektiv innebär att ta sig ut att leva i mission. Den kyrka som inte lever i mission är inte en levande kyrka.
- Men jag har stått vid gravar i Kongo och i Kina. Här vilar de som vågade ta sig ut, de som verkligen vågade livet. Missionärer som förstått att ”liv är att ta sig ut”. Dessa missionärer miste sina liv, men det fanns ett längre perspektiv…
Så återger Göran Zettergren ett samtal med Joseph Nsumbo, kongolesisk pastor som är föreståndare i Immanuelskyrkan i Borås. Nsumbo påminde om att det är tre saker en pastor alltid måste vara beredd på, att predika, att flytta och att dö. Och Zettergren reflekterar:
- Jag brukar tänka – predika alltid! Använd ord när det är nödvändigt!
- Om att flytta tänker jag att equmenia har visat att det fungerar. Ni lär oss att allt inte behöver vara färdigt på en gång.
Så citerade han Dom Helder Camara:
”Du blir aldrig färdig, och det är som det ska”.

- Att vara beredd att dö – i Guds rike gäller vetekornets lag. Det är först när vi dött och uppstått med Kristus som det börjar brinna i våra hjärtan och i våra ögon. Det är först då människor dras till vår kyrka.

Slutligen läste Göran Zettergren ur Matteus 9:36-38, ” … skörden är stor men arbetarna få. Bed för den skull skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd”.
De 450 medarbetarna från Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan utmanade han med frågorna:
- Hur ser behoven ut när vi går vidare i processen för en gemensam framtid?
- Och vad vill Gud?

Gunilla Hjelmåker