Se till det som förenar - inte det som skiljer. Det uppmanar kyrkoledarna från Katolska kyrkan och Missionskyrkan i ett pingstbudskap som talar om kristen enhet i en splittrad värld. Uppmaningen publiceras idag, den 28 maj, i tidningen Dagen.

Svensk kristenhet har fokuserat på splittringen kring nattvarden.  Låt oss i stället se på den gemensamma utgångspunkten i dopet, säger de båda och föreslår sina kyrkor ett ömsesidigt doperkännande som en utgångspunkt för djupare samarbete.

En arbetsgrupp inom Sveriges Kristna Råd har nyligen rekommenderat de kyrkor som kan formellt erkänna varandras dop. De två största minoritetskyrkorna i Sverige kan alltså bli först ut i denna utmaning:

Hög tid att våra kyrkor
erkänner varandras dop

Vi lever i en orolig tid. Splittringen mellan stater, folk och religioner är stor – till och med inom religioner. Det är den kristna kyrkans kallelse att öppet för alla markera enhet.  En kallelse Kristus själv givit oss. Det är en allvarlig maning; vi ska vara ett för att världen ska tro.

Det är ingen överdrift att säga att vi på denna punkt har misslyckats. En vanlig svensk i dag – lite lagom sekulariserad – har nog dessvärre bilden av oss kristna som hopplöst splittrade. Ständigt inbegripna i tvister. Kanske är det en förklaring till att många har svårt att ta det kristna budskapet till sitt hjärta.

Därför är varje steg vi tar mot enhet viktigt att uppmärksamma. Hela den ekumeniska utvecklingen sedan 1960-talet för oss sakta, men säkert, närmare varandra.  Också här i Sverige tar vi små steg på vägen mot att Kristi kyrka en dag ska vara en.

Ett sådant viktigt steg föreslår vi att Svenska Missionskyrkan och Katolska kyrkan i Sverige ska ta – att officiellt erkänna varandras dop som giltiga.

Den dialog vi i över 25 år fört med varandra har hittills rört vår gemensamma situation som två stora minoritetskyrkor och mindre det gemensamma i tro och tradition. Men nu är tiden mogen att ta detta avgörande steg framåt på den vägen mot den fulla, synliga, dogmatiska, sakramentala och etiska enheten i Jesu Kristi kyrka.

Denna väg kan liknas vid en förlovningstid, som när tiden är mogen kan leda fram till äktenskap – den fulla, synliga enheten/gemenskapen oss emellan. Vi är fullt medvetna om vilka svårigheter som finns och realistiska nog att se att enheten aldrig kan uppnås av mänsklig kraft. Det är vår tro att den bara kan ges av Guds nåd.

Vi är överens om att det första steget på trons väg är att ta emot den nåd Gud ger oss genom dopet. Vi gläder oss därför över den enhet i synen på dopet som vi i praktiken redan har.
Denna glädje vill vi ta fasta på och utveckla i stället för att sörja över det vi inte har gemensamt, till exempel att vi ännu inte kan fira nattvard tillsammans.

Vi tror att vi behöver en ny ekumenisk pedagogik: att till bristningsgränsen utnyttja vår gemensamma tro på dopet. Bara så kan vi komma vidare.

Vi är också övertygade om att det är viktigt att samarbeta i sociala, ekonomiska och kulturella frågor. Det kan vara mycket mer gynnsamt än teologiska frågor, för ett närmande mellan kyrkor!

Så är det för Svenska Missionskyrkan och Katolska kyrkan i Sverige. Vi är båda minoritetskyrkor, ungefär lika stora, och brottas med samma frågor. Samtidigt kompletterar vi ofta varandra: det som är den enes styrka kan vara den andres svaghet.

Svenska Missionskyrkan är väl etablerad i det svenska samhället, men kanske lite för mycket svensk middle-class. Katolska kyrkan rymmer både invandrare från hela världen – många som har svårt att på allvar integreras i det svenska samhället – och vad som kan synas vara en liten svensk elit.

Vi skulle, kort sagt, kunna komplettera varandra utmärkt. Goda förutsättningar för ett lyckat äktenskap tycks finnas.

Samtidigt är vi medvetna om de stora skillnader som finns när det gäller dogmatik, sakraments- och kyrkosyn, liturgi och etik. Men detta kvartsekel av gemensam dialog har redan fört oss ut på den enhetens väg på vilken det inte finns någon återvändo.
Den reformerte teologen Jürgen Moltmann har sagt, att den enda ekumeniskt framkomliga vägen framöver är att sluta att bygga på det som skiljer oss från andra, det han kallar ”schismatisk teologi”, för att i stället ägna kraften åt ”ekumenisk teologi”, alltså på det som förenar.

Den katolske teologen Ola Tjörhom talar om ”katolsk tro” som finns i olika reformatoriska kyrkor, men som inte alltid får den plats och det utrymme som kunde förväntas. Även om vi ser på våra kyrkor med olika ögon, vågar vi tro att den splittring, som vi lider av, kan leda oss djupare in i förståelsen av den enhet i mångfald, som vi hoppas på.

Påven Johannes Paulus II antyder något liknande i ”Våga hoppas”, där han säger att vi måste ha ”tillit till Den som utvinner det goda även ur det onda, ur människans svaghet. Kan det inte vara så att splittringen varit ett sätt för kyrkan att kunna upptäcka den stora rikedomen i Kristi evangelium och den återlösning han utfört? Kanske hade inte denna rikedom kunnat synliggöras på annat sätt ...”

Svenska Missionskyrkan talar också i sina grundsatser om hur öppenhet och mångfald är en tillgång för gemenskapen när kristna under Andens ledning delar Guds ord tillsamman. Då blir olikheterna inte ett hot, utan en dynamisk rikedom.

Vi tror att tiden är mogen för vad vi kan kalla en förlovningstid mellan Svenska Missionskyrkan och Katolska kyrkan i Sverige. Det är vi skyldiga världen. Både den del av världen som skadeglatt ler åt de kristnas splittring och den del som förtvivlar över att inte ens de som åberopar sig på Fridsfursten kan hålla sams. Ett vittnesbörd om kärlekens enhet och frid.

Framför allt är alla vi kristna skyldiga vår Herre att sträva efter en mer djupgående enhet. Därför vill vi arbeta för ett formellt erkännande av varandras dop och utifrån detta förplikta oss till ett allt djupare samarbete.

Krister Andersson
missionsföreståndare
Svenska Missionskyrkan

Anders Arborelius
Biskop
Stockholms katolska stift