Kan man uppleva något av ett återseendets glädje fast man kanske aldrig träffats förut? Så kändes det i alla fall för mig igår i ett rum på min arbetsplats, Missionskyrkans kansli i Stockholm!
Mellan 1990 och 1997 var jag pastor i Flatåskyrkan i Västra Frölunda. Jag kom till en församling som sedan något år inlett ett vänförhållande med en församling i Dolisie, Kongo. Flatåskyrkans församling och Citéförsamlingen var vänförsamlingar.
Det är inte lätt att vara vänner om man inte kan varandras språk eller förstår varandras kulturer. Det är inte lätt att vara vänner när man bor så långt ifrån varandra och aldrig träffas. Så en delegation från vår församling åkte till Kongo och senare åkte en delegation från Dolisie till oss i Flatås. - Vi fick ansikten på varandra.
I går sitter alltså några unga människor från denna församling i ett samtalsrum i slutet på den korridor där mitt arbetsrum ligger. Jag möter dom och en märklig känsla av samhörighet och vänskap infinner sig direkt. Vi hör ihop. Samarbetet mellan Flatås och Dolisie är inget projekt som kan avslutas och utvärderas.
Vi är vänner för livet. Nu möts vi igen efter många år. Nya ansikten ser in i varandra och vi känner att församlingens väsen är mission. - Ömsesidig mission.
Vi kan säkert göra en hel del i våra församlingar, och det gör vi. Men vi är mission!
Vi fick ett kort samtal och hälsningar utväxlades i god ordning. Jag fick berätta för mina vänner att under mina sju år i Flatåskyrkan som pastor så bad vi, så gott som, i varje gudstjänst för vännerna i Dolisie. En bättre grund för en vänskap på församlingsnivå kan knappast läggas, eller hur?
Jag funderar vidare på om det jag just varit med om enbart gäller kristna församlingar och deras vänrelationer? Självklart inte!
Jag tror att vänskap, att få ansikten på varandra, att se öga mot öga, att utbyta livserfarenhet, att dela varandras vardag – det är bästa lösningen på främlingsfientlighet, utanförskap och våld människor emellan. Vad tror du?
Göran