Praktiskt med skoluniform?

08 november 2007

 

Härom veckan förbjöd Östermalmsskolan i Stockholm sina elever att klä sig alltför urringat och i alltför stort byxhäng. Och som ett brev på posten framträdde sedan en av skoluniformens försvarare, Ann-Louise Trulsson, moderat skolpolitiker och präst från Blekinge.

Skoluniformer ökar jämställdheten i skolan, sparar pengar, skapar vi-känsla och tar död på de klädkoder i skolan som är svåra att acceptera, säger Trulsson.

Jag kan se det praktiska med skoluniform - det sparar tid och pengar, kanske minimerar det rädslor och osäkerhet. Men jag tycker också att det finns skäl att fundera över hur vist det är att driva en sån här fråga.

Vad signalerar det till vuxenvärlden att alla elever i en skola är likadant klädda? Är det inte lätt att vi lurar oss själva och tror att alla elever är likadana?

Med största sannolikhet förenklar jag frågeställningen. Men jag vill ändå ha det sagt:
- Vi måste våga, orka och kunna se varje enskild elev. Varje enskilt barn och tonåring. Unga människor som befinner sig i dynamisk utveckling och som söker sin identitet på livets alla områden. Skoluniformen kanske inte omöjliggör detta. Men medge att risken finns!

Hur förkastligt det än är så dömer vi ibland individer efter kläder och yttre manér. Men vill vi vara med och forma framtiden måste vi ge plats för människan. Och då menar jag också den unga människan med ett intill osannolikhet gränsande byxhäng.

Ungdomar och kläder är ett kapitel för sig. Eller vad säger du?

Göran

Göran

Taggar:



    Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
    svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.

    Kommentarer:

    1. Skoluniform... Hur skulle det gå till, att få en ung människa, som utmanar och testar gränserna med sin klädsel, att ta på sig en skoluniform? Hur skulle den i så fall se ut? Och skulle det göra den skoltrötte mer intresserad av skolan? Troligen finns det betydligt fler bättre än sämre idéer än denna, för att komma åt problemet med mobbning och utanförskap i skolan. Som till exempel att fler vuxna bryr sig om ungdomarna och deras situation, försöker finna deras språk och samtalar med dem, visar dem respekt och ändå sätter gränser, ställer rimliga krav, verkar som goda föredömen, etc. etc. Är det så få som kommer ihåg sin egen ungdoms- och frigörelseperiod, att sådana här förbud och förslag överhuvudtaget kommer upp på agendan? Lars Fredman
    2. Se inte till det yttre. Varken byxhäng, trasiga byxor, lång trassligt hår eller renrakat huvud säger något om människan innanför skalet. Läs gärna Ordet för idag för vecka 41. Den SMU-ledare det där berättas om är nu en välvårdad far till två fina ungar där den äldste snart är på väg in frigörelseperioden. Undrar vad som hänt med honom om jag som förälder protesterat vilt mot hans långa hemska hår, trasiga byxor och utslitna gympadojor eller om församling och övriga SMU-ledare inte sett människan innanför. Jag är stolt över att han är min son.
    3. Har gått 2 år på en skola utomlands där vi bar skoluniformer och upplevde det som en befrielse att slippa tävla om vem som hade senasre modet, märket m.m. Har de sista tio åren arbetat som gymnasielärare på ett naturbruksgymn där eleverna hade skolans tröjor, arbetskläder med loggan på. De verkade tycka att detta var ett enkelt och juste val. Noni
    Skriv en kommentar    
    Användarverifikation Bild för användarverifikation  

    Göran

    Om mig


    Arkiv



    Taggmoln


    Om en kommentar är olämplig skicka ett mail till: blogg@missionskyrkan.se
     

    Svenska Missionskyrkan