Det är väl Anders Wejryd?
21 september 2007
I tisdags var det högtidliga öppnandet av riksmötet i riksdagshuset. Jag hade förmånen att finnas med. I samband med öppnande inbjöd domkyrkoförsamlingen till gudstjänst i Storkyrkan. I predikan visade domprost Åke Bonnier på ”andhämtningens väg” som en nödvändighet för människor som i sin vardag lever i stora förväntningar och under stora krav från många håll.
Kanske såg du något nyhetsinslag på tv under kvällen med glimtar från det högtidliga öppnandet. Det är förmodligen en märklig känsla för vår konung att stiga fram och uppleva hur en fullsatt kammare reser sig och sjunger Kungssången direkt riktad till honom!
När jag stod och sjöng tänkte jag att det är naturligare att sjunga till en annan ”kung” i samband med lovsången i min församling än till denne kung, hur sympatisk han än tycks vara!
Vi sjöng:
Ur svenska hjärtans djup en gång
En samfälld och en enkel sång
Som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt
Gör kronan på hans hjässa lätt
Och all din tro till honom sätt
Du folk av frejdad stam!
Oss emellan, jag sätter som sagt all min tro till en annan. Men detta kanske är en tradition som vi gott kan fortsätta med i ett land och samhälle som vårt? Vad säger du, käre läsare? Är det här problematiskt eller inte?
Öppnandet fortsatte sedan med fantastisk musik av en brasskvintett och en jazztrio. Statsministerns regeringsförklaring lästes upp med en behaglig stämma och under ett lugn som ju kännetecknar Fredrik Reinfeldt. Han talade om att fler ska få arbete, fler företag ska startas upp och gav oss naturligtvis en del statistik. Mycket riktigt påpekade han också att det bakom statistiken finns människor av kött och blod. Så sant.
Sedan blev det mingel i korridorerna. Jag anade snabbt att detta var dagens höjdpunkt för journalister, ledamöter av riksdagen, regeringens statsråd och många gäster från olika delar av vårt samhälle. Alla var där! Vi tog del av alla snittar, prinskorvar och köttbullar som hade dukats upp!
Sedan gällde det att ta nya kontakter och fördjupa gamla. Där gick jag med min rundkrage i trängseln och nickade till den ena kändisen efter den andra. Några lite djupare samtal blev det också. Bland annat kunde jag påminna Alf Svensson om hur vi medverkat i samma gudstjänst i början på 1970-talet. Jag sjöng i ett evangelisationsteam och han predikade. Han tycktes inte minnas denna rika gudstjänst utan sa att predikan var preskriberad. Jag minns att den var bra!
Lite roligare var det när Tobias Billström, vår migrationsminister, kom gående mot mig med fasta steg och tog mig i hand och gladdes över att vi lite senare under dagen skulle mötas i ett samtal. Jag kunde inte dra mig till minnes att vi avtalat någon tid och såg väl lite tveksam ut…
- Det är väl Anders Wejryd, sa han då lite försiktigt. Han såg kragen och drog en lite för snabb slutsats.
Nu fick jag ett bra tillfälle att berätta om vem jag är, vilken kyrka jag företräder och att de frågor han ansvarar för i högsta grad angår en kyrka som vår i den tid vi lever. Kan vi inte träffas vid tillfälle? sa han. Det är väl sådant man säger i minglandets stund och mellan tuggorna, men ändå. Vi bör nog mötas.
Att mötas är alltid viktigt. Att samtala är nödvändigt.
Göran Zettergren
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.