Otrohet och tvåsamhet
17 november 2008
Tvåsamhet kan vara osunt. Så säger teologen Susanne Wigorts Yngvesson i en intervju i Aftonbladet.
Hon verkar vilja föredra otrohet före tvåsamhet och säger vidare att många skulle må bättre om de levde med flera partners samtidigt. Det är en slags feel good–argumentation utan etiska eller teologiska anknytningspunkter.
Alla vet att tvåsamhet inte med nödvändighet betyder enhet och ömsinthet. Alla relationer håller inte och ibland händer det att vi behöver hjälpa människor att gå skilda vägar.
Alla som har erfarenhet av själavård i den kristna församlingen vet också vad otrohet kan föra med sig. Här finns otaliga exempel på tragedier där ofta andra, än de direkt inblandade, t ex barn, fått betala ett högt pris.
Där tvåsamheten inte fungerar är otroheten ett av de sämsta alternativen. Kyrkan och tron behöver hjälpa människor till stabila relationer, inte många relationer.
I tider av förvirring och osäkerhet behöver vi påminna varandra om vad det kristna äktenskapet står för. För det första en ömsesidig kärlek och en vilja att dela livet tillsammans. För det andra ett löfte om trohet. För det tredje ett offentligt tillkännagivande.
Det är en väsentlig fråga, också för den kristna församlingen, att hjälpa människor så att de mår så bra som möjligt. Men välbefinnandet behöver ses i ett längre perspektiv än att varje attraktion leder till relation. Inte minst behöver vi fråga vilka konsekvenser vårt handlande får, för människor som, på olika sätt, påverkas av att vi, för stunden, ska må bra.
Göran
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.