Vilka får vara med?

06 mars 2008

 

I stort sett alla dags- och kvällstidningar som finns på nätet har idag frågor som de ställer direkt till läsarna. Det handlar om att få igång ett samtal omkring viktiga eller mindre viktiga frågor.

I tidningen Dagens nätupplaga kunde vi häromdagen ta del av en fråga som löd så här:

Ska homosexuella få vara med i en församling?

Läsarnas svar spretade åt alla håll. För mig är svaret helt givet. Om den homosexuelle tror på Jesus Kristus så ska han/hon naturligtvis få vara med i den kristna församlingen. Detta gäller även de heterosexuella. Om de tror på Jesus Kristus så får de vara med.

I Svenska Missionskyrkan är det nämligen bara den tron vi frågar efter när människor söker sig till oss för att eventuellt bli medlemmar.

För några år sedan förde vi på olika nivåer ”det goda samtalet” inom vår kyrka. Då handlade det om en pastor som lever i ett registrerat partnerskap ska kunna få ordineras i vår kyrka. Här spretade åsikterna väldigt då och gör det säkert också idag. Som samlad gemenskap i vår kyrkokonferens blev svaret ”nej” men i en uppmaning att samtalet skulle fortsätta.

Det jag själv upplevt under de år som gått sedan denna fråga var som hetast är att tonläget har blivit ett helt annat. Vi har blivit bättre på att lyssna och lära. Ödmjukheten har blivit tydligare. Det känns hoppfullt inför fortsatta samtal i denna och andra frågor som berör människor på djupet.

Själv bär jag på en längtan att den kallelse som Gud ger människor och som vi som kyrka kan uppleva trovärdig och sann, ska få innebära att människor, oavsett sexuell läggning, ska kunna leva i och ut det liv som Jesus Kristus kallat dem till i sitt ”följ mig”

Göran

Göran

Taggar:



    Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
    svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.

    Kommentarer:

    1. Är det någon som egentligen vet vad som händer med Det goda samtalet?
    2. Tack Göran för öppenheten om din längtan, som du tydligt formulerar i din blogg: att den kallelse som Gud ger människor och som vi som kyrka kan uppleva trovärdig och sann, ska få innebära att människor, oavsett sexuell läggning, ska kunna leva i och ut det liv som Jesus Kristus kallat dem till i sitt ”följ mig” När nu tydligheten är så påtaglig om vart vi vill komma, så utmanar det oss till att gemensamt intensifiera fortsatta samtal i frågor som berör oss människor på djupet. Om bilden av att tonläget har blivit ett helt annat – och att ödmjukheten har blivit tydligare – stämmer, så borde det inte finnas några hinder. Vi skulle alla tjäna på att lyfta fram just ”andra frågor som berör oss” och som samtidigt bland annat banar vägen fram till det läge, där ”människor, oavsett sexuell läggning, ska kunna leva i och ut det liv som Jesus Kristus kallat dem till i sitt ”följ mig”. För att nå dit måste vi som kyrka ha andliga vägledare, som är besjälade av den visionen. Våra strategier i val av program och plats för utvecklingsaktiviteter måste präglas av den öppenhet som vi eftersträvar. Vi måste göra allt för att återvinna det som förlorades i och genom de restriktiva beslut som vår kyrka har tagit. Det finns en fara i att tro att detta bara handlar om några få. Om vi har svårt att se konsekvenserna på annat sätt, så borde bilden av den kristna gemenskapen som en ”kropp” hjälpa oss. Vår kyrka måste på olika sätt förstärka de budskap som står mot de kränkningar som alltjämt tillåts från olika ”talarstolar”. Även om samhällets yttrandefrihet måste ge utrymme för det, så är det beklämmande att kyrkan kan förknippas med budskap om ”cancersvulster i samhället”, ”faror för freden” och att en man bör ”straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg" bara för att han öppet inför andra och inför Gud i kärlek vill dela livet med en annan man. Alltför många ser bara att dessa groteska proklamationer vänds mot dem som kränker. Vi måste påminna varandra om att det finns andra krafter i samhället som tar dessa vulgära utrop som intäkt för stöd för andra former av våld i och utanför kyrkor. Aktuella erfarenheter och forskning visar tydligt att så är fallet. Människor misshandlas och familjerelationer bryts. Vi är ganska ovana vid att förstå det som kan hända i ”kyrkan” – förkunnelse och förhållningssätt - som våld. Vi vill vara tydliga och ta avstånd ifrån allt kroppsligt våld ute i samhället. Är vi lika tydliga i förhållandet till andligt våld i våra kyrkor? Vi får var och en nu utmaningen att i våra olika sammanhang vara lika positivt tydliga som vår missonsföreståndare. Arne Petersson
    3. Rädsla och okunskap är väl allas vår störtsta fiende när det gäller sådant som inte är helt normativt. För att då förstå och och kunna fatta 'rättvisa' beslut, behöver vi sätta oss in i hur andra tänker, känner och resonerar. Vi måste våga fråga innan vi dömer! Fråga, lyssna och resonera. Vara öppna för att alla inte är lika, att vi har olika bakgrund som starkt präglar oss i våra värderingar. Att utesluta ur en gemenskap, vilken den än må vara, pga oliktänkande tror jag i det långa loppet är en dödsstöt för alla gemenskaper. Det är sådant som bryter ned och skapar utbrytargrupper istället för att bygga broar och skapa stora, starka organisationer. Vi är alla små svaga människor, men vi är skapta för gemenskap, och vår uppgift är att se och tro på varandra för att leva i frid enligt Guds önskan. /Jenny
    4. Det "Goda samtalet" skulle väl ske i distriktens regi under ledning av distriktsföreståndarna. Men vad hände sedan? Skulle samtalen redovisas för kyrkostyrelsen eller konferensen? Och skulle sedan någon ny färdplan tas ut? För inte var det väl meningen att frågan bara skulle glömmas...
    5. Har vi blivit bättre på att lyssna in och lära av varandra? Jag tror inte det. Tonläget är kanske inte lika högt längre, men positionerna låsta. Homoäktenskapsförespråkarna gläds åt att de har opinionsmässig medvind (och skickliga lobbyister), den som vill nyansera avfärdas snabbt och effektivt som homofob, Åke Green utesluts ur IOGT/NTO och partnerskapslagen ses som en halvmesyr, passé redan när den kom. Peder Nilsen
    6. Jag håller med Göran om att homosexuella självklart måste få vara med i en församling. (Det tycker nog de flesta). Men för mej är det också rimligt att de får vara medlemmar även om de dessutom lever i en enkönad sexuell (bl.a.) relation - eftersom vi tillåter heterosexuella sambor, frånskilda et c att vara med. (Märkligt f.ö. att de som ropar högst mot IOGT/NTO:s uteslutning av Åke Green - med argumentet att han blev friad i domstol - ofta ser det som självklart att den egna föreningen/församlingen inte kan ha homosexuellt, alltså lika lagligt, samlevande par som medlemmar). Det är dock där - inte i frågan om homosexuella får vara med eller får vara pastorer - som meningarna skiljer sej. Ska man som hs och kristen - som ärkebiskop Bertil Werkström rekommenderade för 25 år sedan och som den homosexuelle prästen Erik Johansson i Örebro rekommenderar idag - avstå från direkt sexuella relationer (inte från relationer eller ömhet naturligtvis!) med personer av det egna könet? Och - kanske viktigast - ska kyrkan och dess ledning (ja, vad säger Göran?) fortfarande vara heteronormativ i den meningen att man med ledning av Jesus ord i Matteus 19 rekommenderar den som HAR ett val och inte är "oskicklig till äktenskap" i traditionell mening (bs alltså) att söka sej en livskamrat av det motsatta könet? Och där måste man kunna ha olika åsikter utan att av Arne Petersson beskyllas för något slags våld. Han har helt rätt i att "vi måste påminna varandra om att det finns andra krafter i samhället som tar dessa vulgära utrop som intäkt för stöd för andra former av våld i och utanför kyrkor." Och vulgära utrop ska vi avhålla oss ifrån. Men inte nödvändigtvis från åsikter som skiljer sej från RFSL:s. Vi är väl överens om att citatet ovan inte bör användas för att stoppa t.ex. all kritik mot staten Israel, även om det är fullt relevant även i det fallet (fråga judiska församlingen så får ni höra)?
    7. Ja, det goda samtalet fortsatte i flera distrikt i organiserad form men det är nu ett tag sedan . Det var 2004-2005 som tvärgrupper bildades i distriktet. Pastorer och församlignsföreståndare med olika erfareheter och olika uppfattningar om partnerskap, ordination och tjänst möttes till samtal. Min egen erfarenhet av samtalen var att de fördes i en mycket öppen och ärlig anda. En angelägenhet som var tydlig hos varje deltagare och där man lärde sig myckt om andras åsikter och övertygleser och gjorde också egna lärdomar om sitt eget förhållnigssätt. En sammanställning av erfarenehterna från distriktens samtalsgrupper gjordes hösten 2005. Sammanställningen ger inga klara svar men visar att det är möjligt att föra mycket goda samtal där respekt växer fram och fördomar kan rivas ner. Lennart Johansosn
    8. Var kan man få tag på sammanfattningen av samtalen?
    9. Sammanställningen av det goda samtalet som fördes i distrikten var ett arbetsmaterial för kyrkans ledning. Sammanställningen tillfördes den fortsatta berabetningen av partnerskap, ordination och tjänst i Missionskyrkan. Idag förs samtal i teologiska kommittén och det man där komemr fram till tillförs bl.a. missionsföreståndare- och distrikteföreståndarekollegiet. Lennart Johansson
    10. Så om jag nu förstår nedan svar rätt så finns en sammanställning men den är bara gjord för ledningen. - Vi andra som vill följa utvecklingen då. Hur får vi redan på vad som sagts? Och hur går processen vidare? Är det meningen att något beslut ska fattas?
    11. Det är en pågående process och bearbetning och det finns ingen uppgjord tidsplan./Lennart Johansson
    12. Låt kärleken få ta det former den vill och hindra den inte! Kristus och hans apostel Paulus uppmanar oss till ansvarstagande i alla sorters relationer och till respekt för varandras val. Låt oss i stället för att utstänga människor samtala om våra olika behov och känslor.
    13. "Det är en pågående process och bearbetning och det finns ingen uppgjord tidsplan", skriver distriktsföreståndare Lennart Johansson. - Då undrar jag en pågående process för vem? Vilka är utvalda att tänka vidare? Jag hoppas det är personer som representerar olika tänkesätt och representativa för vår kyrka. Sedan kvarstår frågan om hur vi andra blir delaktiga och får göra våra röster hörda. /Eva
    14. Hej Göran. Anders Axelsson heter jag, pastor i SMK och på Norrlands Universitetssjukhus. Frågan är ju inte OM vi pastorer i framtiden ska kunna leva i registrerat partnerskap med någon av samma kön, utan NÄR? Det är ju helt uppenbart att det i framtiden är självklart att det kommer att bli så. Vad är det egentligen vi väntar på? Det är ju generande hur vi som kyrka diskriminerar vissa människor. Vad är det för människosyn vi har? Tänk om det var förbjudet för svarta eller gula att vara pastorer i SMK. När beslutet kom för några år sedan blev jag mycket upprörd. Kan jag verkligen vara kvar som pastor i denna kyrka? frågade jag mig. Just denna fråga upprör mig fortfarande och gör det svårt att vara pastor och Jesu efterföljare. ATT jag ändå är kvar beror på att min tjänst som själavårdare på detta universitetssjukhus skulle gå till nån annan, som med stor risk skulle vara emot homosexualitet. Oj vad mycket vi "förlorar" på denna inskränkhet i respekt för den enskilda människan. Ojojoj! Jag måste läsa vår konstitution igen. Visst står det nånting där om allas lika rättigheter? Och FN:s mänskliga rättigheter. Vad står det där?
    15. Ja du Anders Axelsson. På många sätt håller jag med dej - särskilt i ett samfund som Svenska Missionskyrkan blir det ju konstigt att vara så noga med just den här frågan när nästan alla andra - inte bara sexualetiska - släppts "fria" till det enskilda samvetets avgörande. Det känns faktiskt som en anstrykning av fobi eller åtminstone fixering. Man måste också i det här fallet kunna ta pastorala hänsyn och medge pastorala undantag, det har jag länge velat öppna för. * Samtidigt vill jag att du och missionsföreståndaren funderar kring följande fråga, som blivit nog så aktuell i Svenska kyrkan på sistone: Vill ni att samfundet avsäger sej ALL heteronormativitet? D.v.s. att samfundet inte bara ska ta speciell pastoral hänsyn till människor med något som måste kunna beskrivas som ett funktionshinder, d.v.s. människor som "är oskickliga till äktenskap" i den nuvarande definitionen (med Jesus ord i Matt 19, KB1917), utan att samfundet också när det gäller de troligen långt fler ungdomar som är bisexuella och/eller identitetsosäkra ska släppa fältet fritt när det gäller familjebildning? (En 16-årig elev talade i fjol om "sina många bisexuella vänner"). Ja, innebär "kärlekslinjen" och "kärleksbudet" enligt er att kyrkan som kyrka måste sluta att i första hand anvisa familjebildning med någon av det motsatta könet för alla som faktiskt kan tända på det, i enlighet med den angivna ordningen i 1 Mos. 2 och Matt. 19? * Och om ni faktiskt företräder heteronormativitetens totala avskaffande i kyrka och samhälle så undrar jag om ni tror att vi som kyrka ens skulle ha kommit på tanken att göra det om inte en liten grupp haft ett mer el mindre totalt funktionshinder på detta område? D.v.s. om alla varit kapabla till ett sexuellt samliv med någon av motsatt kön, det som våra kroppar otvivelaktigt tycks designade för, skulle vi då som kyrka känt någon som helst tvekan att utifrån Matt. 19, eller för den delen Rom. 1, hänvisa också bisexuella till det motsatta könet? Och måste verkligen den normen, den huvudregeln, förändras eller förtigas bara för att vi i ökad utsträckning tar pastoral hänsyn till den lilla grupp som de facto har ett funktionshinder just på detta område och som faktiskt inte kan attraheras av den välsignade och väldesignade kombinationen (och som även Jesus enligt vissa översättningar anspelar på och visar något slags hänsyn till i Matt. 19)? * Jag vill gärna skicka med också dessa frågor till det goda samtalets snara återupptagande. / Hälsningar Andreas, 3-barnspappa och EFS:are men associerad missionare.
    Skriv en kommentar    
    Användarverifikation Bild för användarverifikation  

    Göran

    Om mig


    Arkiv



    Taggmoln


    Om en kommentar är olämplig skicka ett mail till: blogg@missionskyrkan.se
     

    Svenska Missionskyrkan