Rätt till sin egen död
13 mars 2009
Igår var jag på sammanträde med Sveriges Krista Råds styrelse.
Dagen inleddes med ett mycket aktuellt och spännande seminarium omkring en patients rätt till sin egen död. Inledare till vårt samtal var Barbro Westerholm som sitter i statens medicinsetiska råd, Ingrid Underskog som är läkare och arbetar inom palliativ vård vilket innebär att hon möter människor i livets slutskede samt Helena D´Arcy som är aktiv i katolsk rörelse kring livets okränkbarhet.
Ett begrepp som man rörde sig kring var ”Euthansi”. Det handlar om en aktiv åtgärd med syfte att förkorta en annan människas liv. Panelen var rörande överens om att vi i Sverige bör fortsätta att säga nej till detta utifrån etiska grunder. Om vi skulle legalisera detta, vem ska då bedöma de enskilda fallen? Vem ska utföra det som krävs för att släcka ett liv? När ska någon ha rätt att begära detta?
Det blev ett rikt och ömsint samtal som visade på att vi i Sverige idag har en god vård som gör att människor inte ska behöva lida i onödan i sitt slutskede där patient, anhöriga och läkare kan besluta om att inte sätta in behandling som är livsuppehållande där så är motiverat. Detta är ju något helt annat än att aktivt förkorta en annan människas liv.
Mina tankar så här dagen efter är att det i dessa processer och frågor måste bli mycket av skuldbeläggande och detta oavsett vilka svåra beslut som måste fattas.
Man kan skuldbelägga sig själv som anhörig, någon läkare eller politiker.
Här har inte minst sjukhuskyrkan en stor uppgift att följa människors vånda när det gäller den mentala och själsliga delen av livet.
I det aktuella fallet med läkaren som misstänks för att ha avslutat ett spädbarns liv på ett felaktigt sätt säger barnets föräldrar något som alla inblandade bör lyssna på: ”Vi vill bara veta vad som hände med vårt barn”. Man är inte ute efter någon syndabock men vill ha klarhet och ett tydligt besked.
Detta är det minsta man kan begära och dessutom behövs förmodligen de etiska riktlinjerna bli tydligare för läkare och andra som har att fatta livsavgörande beslut på stående fot.
Jag funderar på om det finns en skillnad i vad som är etiskt rätt i en lagstiftning och hur jag ser på ett medmänskligt beteende när det gäller mig och mina närstående?
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.