Hemma igen!
22 april 2009
Två veckor i Indien och jag är inte riktigt densamme.
När vi möter trovärdiga och modiga människor och kyrkor så påverkas vi.
Jag har fått följa en kyrka och dess ledning i fotspåren och vägen har fört mig till de lägst stående i detta Indiska samhälle. Dit vill inte många gå. Hindustani Covenant Church finns där, så jag har gått i slumkvarter i Bombay och in i skrymslen och vrår där prostituerade och eunucker lever sitt liv i en misär som inte går att beskriva med ord.
Mitt problem är att jag är rädd för att om några veckor är allt, och även jag, som vanligt igen.
Hur ska jag kunna hålla kvar den där känslan av att se människan och möta henne och hennes djupaste behov i det som är min kyrkas vardag? I alla dessa tal, predikningar och sammanträden som fyller mitt liv, I allt det vi planerar och i all kyrkopolitik som vi tycks fastna i vare sig vi vill eller inte.
Vi använder gärna citat här hemma typ ”Jesus behöver inte fler beundrare, han behöver efterföljare”.
I denna kyrka i Indien lever man i sann efterföljd, man använder inte så mycket retorik och vackra ord. Det hjälper föga när människor man möter är fråntagna sitt människovärde, eller hur?
Gärningarna talar för sig och jag är tacksam och stolt att få vara del av en kyrka som har sådana förebilder som mina Indiska vänner i sanning är!
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.