Kyrka mitt i katastrofen

29 oktober 2010

 

I kväll är det en minneshögtid i Göteborg.
Det är 12 år sedan som 63 ungdomar miste livet i samband med en diskoteksbrand vid Backaplan i Göteborg.
23.45 i kväll hålls där en tyst minut och 63 ljus tänds, vart och ett för att påminna oss om alla dessa unga som dog.

Jag bodde i Göteborg på den tiden och arbetade som distriktsföreståndare i Västra Götalands distrikt av SMK.
Klockan 8.00 morgonen efter branden fanns jag med ett antal präster och pastorer på polishuset för att möta polisledningen som fått uppdraget att utreda detta hemska.
Jag minns att vi delades upp i små patruller. En präst eller pastor och två poliser i varje grupp som nu skulle gå ut med dödsbudet till föräldrar som oroligt undrade om deras barn fanns med i branden eller inte. Främst handlade det om invandrarfamiljer. Naturligtvis var det i gråt och förkrosselse som vi togs emot i hem efter hem.

Men, jag minns särskilt ett besök. Det kändes viktigt för vår lilla patrull att dröja oss kvar en stund in hemmet om det så önskades av de anhöriga.
När vi suttit ned en stund hos denna familj så säger mamman till den omkomne pojken att det var fint av oss, som poliser och präster, att komma tillbaka en gång till på det här sättet. Det hade nämligen varit en annan patrull en stund innan. Först blev jag alldeles kall inom mig. Vilket logistiskt misstag från ledningens sida!
Sedan förstod jag att familjen tog det som ett tecken på omsorg. Vi kom varandra nära mitt i det ofattbara.

Hur kom det sig då att jag och ytterligare ett antal pastorer från Missionskyrkan fanns med så tidigt i detta arbete?
Jo, vi hade under ett antal år arbetat med ett kyrka-polisarbete. Ett gott arbete från vår polispastor och arbetsgrupper hade skapat ömsesidiga förtroenden. Kyrkans trovärdighet och kompetens bidrog till att polisen visste vart de skulle vända sig denna tidiga morgon och vi utförde tillsammans ett ytterst svårt uppdrag.

Detta får vara ett litet exempel på vikten av att vår kyrka får resurser i våra olika insamlingar att vara en kyrka inte bara för oss själva utan fungera mitt i ett samhälle för att möta människor i deras olika behov.


Se även Ulla-Marie Gunners blogg om kyrka-polisarbete

Göran



Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.

Kommentarer:

  1. Det vore ju bra om Svenska Missionskyrkan kunde vara en sådan hjälpare i större utsträckning. Detta sker väldigt ofta i mitt arbete som sjukhuspastor. Men annars är det väl ganska ovanligt att vår kyrka har sådana uppdrag. Det är väl nästan bara i jättestora katastrofer, typ detta, Estonia och Tsunamin. I Sjukhuskyrkan hör detta till vardagen, men där minskas tjänsterna allteftersom. Kan kyrkoledningen ta upp det här på ett större rådslag av något slag? Just sjukhuskyrkan är ju den naturligaste porten in i denna värld av svåra händelser. Kan ni/vi hjälpa till att förstärka dessa tjänster istället för att de minskar? Jag tycker detta är en av vår tids viktigaste arbetsuppgifter i detta sekulära samhälle. Men de flesta lokala församlingar är ganska ointresserade av det här. Samfunden likaså. Hur mycket pengar satsar vår kyrka centralt under ett år? Någon som vet? Krogpastorer har vi, betalas de av kyrkan centralt? Arbetslivspastorer? Betalas de centralt? Jag har nog träffat hundra sådana här familjer i största sorg och chock du nämner i denna text. Somliga kommer jag ihåg, många har jag faktiskt glömt. Staten och kommuner vill knappast betala någonting för det här viktiga arbetet. Det tycker jag är anmärkningsvärt.
  2. En sak till: Jag som arbetat i 15 år med det här har tagit ganska mycket "stryk" i själen, i min gudstro, med förändrad gudsbild som ett resultat av det här. När jag inte längre kan tro på den "gamla" guden, och har släppt ut mina funderingar, har jag, istället för att få stöd, blivit anmäld till Ansvarsnämnden för att min tro inte är "rätt". Vad jag uträttat i mitt arbete har sällan rönt något större intresse från kyrkors sida, varken lokalt eller centralt. Men mina funderingar om Gud har blivit ett problem ända upp i kyrkans ledning. Så jag säger bara; akta er för att jobba i det här. Jag tycker att medarbetardagar skulle ägnas åt sådana här arbeten och vad det gör med oss och vår tro. Finns några sådana planer?
  3. Håller verkligen med om att de här tjänsterna är angelägna. Förtroende byggs långsiktigt så det är inte bara att kliva in i en katastrof och tro att en kyrka är välkommen. Nu finns ett förtroende som ska vårdas. Vill bara berätta, Anders, att vi försöker i våra ekumeniska organisationer hitta nya sätt att få ekonomi för sjukhustjänster mm. Vi får bidrag men de har inte ökat på 15 år. Så det klart att det urholkas. Vi måste hitta nya vägar tror jag. och fortsätta att visa vilken resurs vi är i vårt samhälle.Och att sjukhusen på många sätt behöver kyrkans folk. Det du säger är också en påminnelse om att varje lokal församling behöver leva mitt i, öppen för, det som sker runt om, precis som Göran skriver. Vad händer med vår gudsbild, vår gudsrelation när livserfarenheterna skakar om? Samtalsplatser om detta måste finnas. Finns de inte får vi hjälpas åt att få till det.
  4. Ulla Marie: Jag är väl medveten om de ekonomiska realiteterna, både från stat och lokala församlingar. Och jag förstår också att det är ganska svårt att få "segerrapporter" som från svunna tiders missionärer, som ofta medförde bra insamlingar. Detta beror till stor del på de sekretessregler som gäller inom sjukvården. Så våra tjänster blir lite osynliga. ---------- Kyrkor generellt är ganska ointresserade av arbetet i sjukvård och kriminalvård. (Ingen kyrka i Umeå vill ansvara för kriminalvården just nu, t ex.) Församlingarna har tillräckligt med sin egen verksamhet. Och "hälsan tiger still" i den andliga vården inom offentlig sektor. De flesta av oss som arbetar där har bra personalvård och fortbildning. Många av oss jobbar många år och klarar det ganska bra. --------- Om det här arbetet skulle uppmärksammas mer och våra erfarenheter och kunskaper togs bättre till vara i samfundens och lokala församlingars medarbetarsamlingar skulle vi kunna utveckla kyrkans uppdrag mycket mera, tror jag. Men jag har inte varit med om ett enda tillfälle på mina 15 år varken på riksplan, distriktsplan eller lokalt där vår kompetens har efterfrågats. Vi har ju så mycket kompetens vad gäller själavård och krishantering, så det kan ingen ana. Varför är kyrkan så ointresserad, undrar jag? Var ska vi vara om inte där livet går sönder? Hos "vanliga" människor? Om man i en medarbetarsamling på riksplanet fokuserade på detta arbete skulle man lätt få flera otroligt kompetenta föreläsare/utbildare från våra egna led. Och det skulle utveckla hela kyrkan på alla plan. Vi arbetar ju med personalvård, utbildning, krishantering, vård i livets slutskede, samtalsmetodik och är en arbetsplatskyrka. Allt i samma paket. --------- Men till en del beror också "ointresset" på oss själva inom institutionssjälavården, naturligtvis. Vi själva borde bli bättre på att informera om vårt arbete. Men vi väntar väl på att bli uppmärksammade och efterfrågade, tror jag. Svårt att bjuda ut sig och erbjuda våra tjänster. Kanske några av oss ändå används vid pastorsutbildningar. Och i olika distrikt. Jag vet inte. Men i mitt distrikt har det t ex aldrig intresserat någon av de fyra distriktsföreståndare jag haft som planerar mötesplatser och fortbildning för medarbetare. Jag tycker det är en brist.
  5. Jag tycker att det vore bättre att mera övergå till att ha specialtjänster såsom sjukhuspastorer och "krispastorer" som hjälper människor som drabbas av sjukdom, olycka eller tragedier. Jag tycker att det vore mer välinvesterade pengar, än att exempelvis ha en anställd pastor i en liten församling där arbetet kör på i gamla hjulspår mest till gangn för de i församlingen. Nyttan skulle bli så mycket större.
  6. eller kunde ALLA diakoner/pastorer i hela samfundet utbildas/fortbildas lokalt inom krishantering/själavård/samtalsteknik och i möjligaste mån ha en del av sin arbetstid på polisstationer, hälsocentraler, sjukhus, etc, med fasta tider och nära samarbete. Det finns redan såna här modeller på vissa ställen, men kan utvecklas jättemycket. Vi i Sjukhuskyrkan skulle kunna utbilda alla lokalt över hela Sverige. Inte bara de särskilt intresserade, utan alla. Det finns ca 50 sjukhuspastorer med bra erfarenheter, dessutom ett par hundra anställda av svenska kyrkan som säkert kan utbilda. ----------- Att vara känd på arbetsplatserna och ha en tydlig överenskommelse är nyckeln till såna här uppdrag, när kriserna inträder. Generellt är SMK:s anställda otroligt kloka och vettiga. Bara vi "kom ut" skulle vi användas. Tror jag.
  7. TACK ANDERS!! Jag har läst dina kommentarer av o till.Det känns glädjande att många yngre är så vidsynta(Själv är jag 76 år o hoppat in som nyinge ledare.Jag läste teologi i Uppsala på femtitalets slut)Men varför verkar en del pastorer så bekymrat konservativa i dagens frågeställningar?Dock inte alla.Jag hoppas att vi klarar av att samlas i den evangeliska kyrkan(I ordets egentliga betydelse)
  8. hihi, yngre... jag är snart 60... men tack i alla fall, Erik
  9. Det är väl bra, Anders, både att du ärligt redovisar vad du inte längre kan tro på (som att Jesus skulle ha sagt att han är världens ljus o.s.v.) OCH att någon - det var inte jag - anmäler dej till Ansvarsnämnden för att pröva vad en pastor (vi pratar ju inte om Christer Sturmark nu) får säga/tro och inte (med bevarat pastorsuppdrag). Vore intressant att få veta om nämnden gav någon erinran; Svenska kyrkans läronämnd sa ju aldrig något om K-G Hammars teologi, hur liberal den än blev...). Ska kyrkan ha med döende och sörjande att göra - och det ska den ju helst - är det så klart viktigt att kyrkans företrädare verkligen företräder kyrkans tro och inte bara glider omkring i sorgepatruller som allmänt schyssta medmänniskor (eller som känslokalla helvetesförkunnare, fast i det fallet åker man nog ut ur patrullen med huvudet före). Det är t.ex. viktigt om Jesus verkligen har sagt att han är uppståndelsen och livet och att den som tror på honom ska leva även om den dör. Det är viktigt att den som ska bereda människor inför evigheten som präst/pastor inte i realiteten förkunnar främmande religioners - eller postmoderna ateisters - teologi. Kristendomen har, vad Arne Fritzson m.fl. nu än ifrågasätter, ett konkret innehåll och ett sanningsanspråk (jfr Lukasprologen) som vi inte kan göra vad som helst av.
  10. Jag är mest fascinerad över att det faktiskt förekommer att någon blir anmäld av just den här orsaken. Detta eftersom det faktiskt inte finns några troslärosatser som man som pastor måste följa, mer än ordinationslöftena där man bekräftar sin tro på Jesus Kristus (och tystnadslöftet förstås, men det är ju inte en lärofråga). Eller, har jag fel? Var i så fall finns de där reglerna? Det ryktas om regler för samlevnad men jag har som sagt iaf aldrig sett några... Så, om jag fattat rätt, finns väl egentligen ingenting som "Missionskyrkan" som institution tror? Alltså som står nedskrivet någonstans i konstitution eller kyrkoordning. Eller ser du något sånt Andreas? Om det inte gör det blir det ju svårt att pröva. Eller? Och där är en ganska stor skillnad gentemot SvK där det faktiskt finns lärofrågor och skrifter som man förhörs i av biskopen för att få bli vigd. Rätta mig gärna om jag har fel!
  11. Alltså, jag kanske måste förtydliga vad jag menar. Naturligtvis finns det riktlinjer i kyrkostadgarna där tron och dess innehåll beskrivs, men jag menar nog ändå att de till sin karaktär inte är lika tydligt fastslagna som i vissa andra kyrkor, som ex SvK. Det förekommer faktiskt inte ett förhör hos missionsföreståndaren innan ordination. Däremot ett samtal men någon diskussion om lärofrågor är det väl inte. Man får i stort sett välja vilka kurser man vill i pastorsutbildning även om vissa - med rätta - är obligatoriska, kanske borde fler vara det. Men det här måste ju göra ansvarsnämndens jobb i de här frågorna ganska svårt, eftersom det är så öppet för olika tolkningar, vilket jag för övrigt tycker är bra. (Och ibland är det också förfärande svårt.)
  12. Jag anar i Andreas Holmbergs kommentar att han inte har en aning om hur samtal i dödens närhet funkar. Tror du, Andreas, att jag predikar där? ------- Undrar om det finns nån annan plats där vi kan samtala om det här än på Görans blogg om brandkatastrofen i Göteborg? Förslag? Det borde ju bli ett intressant samtal. ---------- Min dom blev för övrigt en erinran. Jag beskriver gärna hela den här processen och är intresserad av dialog i frågan. -------- Men det här kanske är en bra plats för detta samtalet. Det handlar ju om VAD kyrkan ska/kan göra. (Skriver en "som bara glider omkring i sorgepatruller som en schysst medmänniska". (citat A. Holmberg))
Skriv en kommentar    
Användarverifikation Bild för användarverifikation  

Göran

Om mig


Arkiv



Taggmoln


Om en kommentar är olämplig skicka ett mail till: blogg@missionskyrkan.se
 

Svenska Missionskyrkan