Jag vill leva i ett solidariskt samhälle
11 november 2010
Jag tänker på dem nu och då. - Mannen och familjen som jag lärde känna under mina år som pastor på 1990-talet i Göteborg. Det var en vän och församlingsmedlem som presenterade oss för varandra.
Först lärde jag alltså känna mannen, sedan familjen när den växte i antal. Det var en stor förmån att få lyssna till min nyfunne vän och hans gripande berättelse. Visst var det säkert viktigt för honom och så småningom hans familj att få kontakter i sitt nya hemland. Men vi som lärt känna familjen har blivit än mer berikade och välsignade.
De kommer från Irak och på de jul- och påskkort jag får från dem står det ofta ett litet p.s: ”Be för de kristna i Irak”
De har hittat ett nytt liv i vårt land där båda arbetar som läkare. Bara tanken på att de av någon anledning inte skulle få stanna i Sverige gör att jag blir illamående.
Nu hör väl de till de lyckligt lottade som kan stanna här, men de har säkert i sin tur vänner från sitt hemland som inte sitter lika säkra. Och framför allt har de släktingar och vänner hemma i Irak som lever i ett inre och yttre kaos som jag inte kan föreställa mig.
Visst vill jag be, visst vill jag gå med i demonstrationståg för de kristna i Irak, visst vill jag skriva under olika upprop. Men det är som om detta inte räcker. Jag vill leva i ett solidariskt samhälle där politiker och makthavare tar kloka och mänskliga beslut.
Vi som har haft förmånen att födas in i Sverige får höja våra röster, öppna upp våra kyrkor och hem, lyssna på berättelserna och dela våra liv.
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.