Aska i håret
17 februari 2010
I morse vaknade jag upp i ett gästrum hos de katolska Birgittasystrarna i Djursholm.
Klockan 7.30 firade jag och mina kolleger i vår ledningsgrupp mässa med nunnorna.
En präst kom och ledde liturgin och hans modersmål tycktes vara italienska så där förstod jag inte mycket, men betraktelsen höll han på engelska så den gick att följa med i. Däremot får vi inte följa med i delandet av nattvardens gåvor och det är inget annat än en sorg.
I dessa ekumeniska tider är det smärtsamt att konstatera att vi inte kommit dithän att kristna från olika kyrkofamiljer kan dela det djupaste vi har i vår tro.
I skrivandes stund har jag aska i håret! Det är askonsdagen idag och i mässan påmindes vi om askan som en symbol för livets bräcklighet och alltings förgänglighet.
Det finns en urgammal sed där man tecknar ett kors av aska på gudstjänstdeltagarnas panna och orden som då ofta citeras är ur 1 Mos. 3:19 där vi kan läsa:
”Kom ihåg att du är stoft, och åter skall bli till stoft.”
I morse fick vi vandra gången fram och prästen strödde aska över våra huvuden och sa samtidigt något som jag inte uppfattade. Men det behövdes inte för att jag i det ögonblicket skulle uppleva en samhörighet, trots allt!
Askonsdagen inleder fastan och nu är tid för oss alla att fundera över hur vi lever våra liv. Vad kan vi välja bort för att än bättre fokusera på det väsentliga?
Askan i håret blev idag en tydlig påminnelse och det är inte så dumt med tydliga symboliska handlingar även för en sådan som jag!
Du ansvarar själv för det du skriver. Det får inte strida mot
svensk lag eller god sed. Vi förhandsgranskar inga kommentarer.