Så är valet nästan över. De sista rösterna räknas för fullt.
Vi har i samband med valnatten och dagarna efter sett en provkarta på hur vi som människor kan förhålla oss till det som vi inte förstår, det som oroar eller skrämmer. Jag tänker naturligtvis på hur vi ska förhålla oss till det tragiska faktum att ett främlingsfientligt parti nu finns också i vår riksdag.
Vi har sett en provkarta på allt ifrån att vägra gå in i samma rum, ignorera totalt, hitta alla andra möjliga och omöjliga lösningar för att slippa att överhuvudtaget resonera med dessa nya kolleger i riksdagen. Men det vi, trots allt, kan slå fast är att det pratas väldigt, väldigt mycket om Sverigedemokraterna.
Detta gäller från politikernas håll, från media i alla dess former och på arbetsplatser som din och min. Det är inte bara Jimmie Åkesson som undrar när ska man tala med dem?
Om vi inte förstår något eller någon, när vi blir rädda för något, när vi oroar oss för något, när vi är arga på något – Vad gör vi då? Sticker huvudet i sanden?
Det bästa är nog att ta känslorna på allvar och i detta fall lyssna på Sverigedemokraternas företrädare. Vilka är ni? Vad är det som gör att ni tänker och tycker som ni gör? Hur har ni tänkt er ett gott samhälle där alla människor ska känna sig trygga och ha lika värde? Eller vill ni inte det?
Prata inte bara om, utan också med!
Så är det också i våra kyrkor och församlingar. Det pratas väldigt mycket om alla dessa som inte kommer till gudstjänsterna längre. När samtalar vi med dem? Vad kan vi tillsammans göra för att gudstjänster och annan verksamhet blir än mer meningsfulla?
Det pratas väldigt mycket om det, för många, oroande faktum att många ungdomar inte tycks vilja ärva vår kyrka, som inte deltar i remissarbetet inför en ny kyrka, som inte tycks bry sig?
Är det så att man inte bryr sig eller lyssnar vi inte tillräckligt mycket på varandra?
Vi talar om de homosexuella i våra församlingar. Vi funderar på var vi ska dra gränsen för deras liv och rättigheter. Jag kan förstå att många kristna homosexuella nu tröttnat på att bara höra hur man pratar om dem och sällan eller aldrig med dem! De kommer inte till oss!
Vi är alla människor! Alla har sin berättelse! Alla är lika värda! Alla är lika spännande att lära känna!
Så tycker jag.