Tankar från Svenska Missionskyrkan
 veckobrev 1 november 2006

Kära läsare,

I tolv år har vi hållit på!  Varannan månad möts vi till en helkväll, eller en heldag. Vi -  det är sju kvinnor i olika åldrar, med olika yrken, olika livssituation, olika livserfarenheter…

Några har arbetat tillsammans inom sjukvården i många år och känner varandra som kollegor.

Ett par av oss är aktiva i en kristen församling, i olika samfund.

Någon har mycket tydligt och bestämt tagit avstånd från sin barndoms Gud, som tedde sig alltför hotande och obegriplig, och ännu har hon inte hittat en vuxen relation till den Gud hon ständigt söker.

Gemensamt för oss alla är att Lida någon gång korsade vår livsväg. 

Lida har också arbetat inom sjukvården och vid sidan av sitt yrkesliv har hon sökt tolka livets mysterium genom att måla. Lida är amatörkonstnär, men hon är också en konstnär i detta att skapa mötesplatser för dialog och samtal. Att vi kallar oss ”Lidagruppen” är alldeles självklart, eftersom det är Lida som fört oss samman, och det är hon som hela tiden utmanar oss med nya samtal, nya uttrycksmedel, nya tankar.

Inför varje gång vi möts ger oss Lida ett ord att tänka på, eller uppmanar oss att ta med något speciellt som vi sedan har att utgå från i vårt samtal. Vid vår senaste träff hade vi fått ordet ”vägval” att fundera på, och efter avslutad måltid började vi samtala om våra olika yrkesval. Vad var det som gjorde att vi kom in på de yrkesbanor vi gjorde? Blev det som vi hade tänkt, när vi valde? Skulle vi gjort samma val idag?

Så småningom gled samtalet över på de vägval vi inte gör själva, de val som livet eller någon annan gör åt oss; livssituationer vi verkligen inte hade önskat oss eller tänkt oss.

I de mycket olika livssituationer vi delgav varandra denna kväll, både när det gällde våra frivilliga och medvetna val, och det som vi verkligen inte valt själva, så framträdde ett mönster mycket tydligt: någonstans i varje livsprocess så blev en eller flera människor avgörande, inte enbart för mitt yrkesval, utan också för att jag skulle orka vidare när det som inte fick hända ändå hände.

Någon såg min gåva att möta människor, och uppmuntrade till ett yrkesliv inom sjukvården.
Någon annan såg att jag skulle bli en fantastisk lärare.
Någon såg min nöd och belägenhet när jag själv såg enbart mörker, och kom med närvaro, ljus och en strimma hopp.
Någon såg mig – och gav mig mod till ännu en dag
Någon...

Människans behov av människa är enormt! Detta tänker jag på när jag cyklar hemåt i Lundanatten efter den senaste Lidagruppens sammakomst.

Det är stort och det är uppfordrande. Vårt ansvar för varandra är avgrundsdjupt.

Allhelgonahelgen står för dörren. Sedan förra allhelgonahelgen har många människor runt om i vårt land mist nära och kära, som lämnat ett enormt tomrum efter sig, men också minnen; att dröja vid och samtala om.
 
Samtalar gör man inte själv. Man behöver vara åtminstone två! Kanske är det du, kanske är det jag som ska avsätta tid för grannen, arbetskamraten, vännen, den okände som behöver någon som lyssnar och tar del av berättelsen.

I församlingar runt om i landet kommer det att inbjudas till minnes- och ljusgudstjänster till helgen. Det är fint och gott, och vi vet att det betyder mycket för många att få tillfälle att tända ett ljus; lyssna till sången och musiken; kanske sjunga med i de välkända hemlandssångerna. Att tillsammans med andra få kännas vid sin sorg och lyssna till texterna om hur Gud en dag ska torka alla tårar, men efter söndag är det vardag igen, och sorgen tar inte slut för att all-helgonahelgen går över i en ”vanlig” vecka igen.

Det är fantastiskt och underbart att våra församlingar och SMU-föreningar inbjuder till så många goda mötes- och gemenskapsplatser, och det är fantastiskt att vi har ledare och frivilligarbetare till all den verksamhet vi inbjuder till, men vårt församlingsengagemang och vår kallelse som människor sträcker sig mycket vidare än kyrkans/missionshusets väggar. Kallelsen handlar om att vara människa bland människa – också i de möten som inte sker inom missionshuset/kyrkans väggar, och där har vi alla ett uppdrag, också vi som av olika anledningar inte har möjlighet att vara SMU-ledare eller ledare i någon annan aktivitet som sker i kyrkans lokaler.

Människans behov av människan är enormt!

Du och jag har i uppdrag och möjlighet att vara den Gudahälsning någon behöver för att orka vidare ännu en dag; för att se möjligheterna; för att se vägen, för att…

Vi ber om mod och vishet att få gå in i det uppdraget, och vi ber för alla de som just nu sörjer med bottenlös förtvivlan eller med en ärrad sorg.

Gunnel Jacobsson-Kritz
distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan/SMU
i Södra Götalands distrikt

..................................................................................................
Det elektroniska veckobrevet skickas till alla som har anmält sitt intresse. Anmälan görs på Svenska Missionskyrkans hemsida,
www.missionskyrkan.se/utskick