Tankar från Svenska Missionskyrkan
 veckobrev 14 februari 2006

Kära läsare!

I nästan 40 år har Hildur bott granne med missionskyrkan. Under sin yrkesverksamma tid passerade hon kyrkan varje dag, till och från arbetet som undersköterska på lasarettet. Hon kände väl till missionskyrkan utifrån, men hade aldrig varit därinne. Varför skulle hon gå dit? Tanken hade aldrig föresvävat henne. Hon betraktade sig inte som religiös, i varje fall inte på det där frikyrkliga sättet. Någon gång tittade hon på TV-gudstjänsten och ”Minns du sången-programmet”!

Om det inte hade varit sådan blixthalka den där torsdagen när Svea var på väg till missionskyrkan, hade kanske Hildur aldrig fått anledning att se kyrkan också inifrån. Svea och Hildur var kollegor, och under många år arbetade de på samma avdelning, men de umgicks aldrig privat. Att Svea var engagerad i missionskyrkan visste Hildur, men de pratade egentligen aldrig särskilt mycket om det. Själv hade Hildur ett enda stort intresse vid sidan av sitt arbete och det var körsång. Efter upprepade stämbandsinflammationer, som inte ville läka, fick hon, till sin stora sorg, sluta med allt vad körsång hette.

Efter sin pensionering tog Svea ansvar för den bibelstudiegrupp som träffas i missionskyrkan varannan torsdagseftermiddag. Förutom Svea är det enbart en till i gruppen som är medlem i församlingen. De övriga har ingen annan relation till missionsförsamlingen än denna torsdagsgrupp. Ofta är det församlingens pastor som ansvarar för bibelstudiet, men gruppen står inte och faller med pastorns medverkan.

- Det är väldigt roligt när hon har möjlighet att vara med, säger Svea, men vi begär verkligen inte att hon skall kunna vara med varje gång.  Även om vi är lite skumögda allihop kan vi ju läsa innantill i Bibeln och utifrån det vi läser väcks alltid någon tanke som vi kan dela, men vi börjar alltid med att dricka kaffe och prata av oss om ditt och datt.

Det är Svea som håller samman gruppen, som består av åtta kvinnor. Var och en tar med sig det kaffebröd hon vill ha,  men Svea kokar kaffe till samtliga och det är också hon som tar med en påse extra kaffebröd från sin egen frys, om det är någon som glömt, eller om det kommer någon ny till gruppen.

Med en väska i vardera handen, och ett knippe forsythiakvistar under armen, går Svea iväg för att förbereda torsdagens bibelstudium. Inte förrän hon kommer ut på gatan märker hon den förrädiska halkan. Flera gånger är hon på väg att ramla.

Det är då Hildur kommer till hennes hjälp. Hildur har varit ett ärende på banken och är på väg hem, när hon hinner ifatt Svea och ser hennes belägenhet .Hon erbjuder sig att bära någon av kassarna och gör sällskap med Svea ända i missionskyrkans kök. Svea berättar om gruppen som skall träffas och vad de brukar göra och inbjuder Hildur att stanna kvar, om så bara för att dricka en kopp kaffe. Efter kaffet erbjuder sig Hildur att ta hand om disken, medan de andra har sitt studium.

- Inte behöver Du stå med disken, säger Svea! Sitt kvar med oss här inne!

Hildur tar hellre hand om disken än är med på bibelstudiet, men när hon ser att det börjar snöa dröjer hon sig ändå kvar i köket, för att kunna följa Svea hem igen.

Fjorton dagar senare ringer Hildur till Svea och frågar om hon behöver hjälp med kaffekokningen i kyrkan. I så fall kan hon ställa upp. Så där pågår det några månader och så småningom är Hildur med också på studiet.

- Det här är nästan lika roligt som kören, säger Hildur. Vi skrattar, pratar allvar, läser Bibeln, tycker det vi tycker, diskuterar världsläget och samtalar om allt mellan himmel och jord.

Någon gång har Hildur följt med Svea på gudstjänst i församlingen, men det kändes inte alls lika bra som den lilla torsdagsgruppen. Inte för att det var något fel på gudstjänsten. Det var underbar körsång och alla sjöng med i psalmsången och härligt var de att se alla barn som tilläts stoja runt, men ändå kände hon sig inte riktigt hemma. Det var för stort på något sätt och för mycket folk.

- Men, säger Hildur! Jag beklagar mig inte. Allt kan inte passa alla. Jag är fullt nöjd med torsdagsträffarna. En gång var det tal om att gruppen skulle läggas ner, för att vi var för få, men då reste vi oss som en kvinna och protesterade högljutt, och sedan dess har det aldrig varit tal om någon nedläggning.

Hildur är inte ensam om att rygga för den stora, vida församlingsgemenskapen. Det är därför det så livsviktigt för varje församling att inbjuda till den lilla gruppens möjligheter.

I de större församlingarna  med en bred verksamhet, blir den lilla gruppen ett nödvändigt komplement.

I de små  församlingarna, utan möjlighet till varken ungdomsarbete eller så mycket kontinuerlig verksamhet, kanske den lilla gruppen blir församlingens hela verksamhet. Det räcker - för där Ordet delas, där tankar, frågor och längtan blir till bön, där två eller fler är församlade i Jesu namn – där händer det alltid något i oss och mellan oss. Därför att Han som är Ordet alltid delar den gemenskapen. Så låt oss med stor frimodighet fortsätta inbjuda till små grupper, stora gemenskaper, enskilda samtal och ansikte mot ansikte möten – allt eftersom Anden leder oss!  Gud med oss!

Varm hälsning
Gunnel Jacobsson-Kritz

..................................................................................................
Det elektroniska veckobrevet skickas till alla som har anmält sitt intresse. Anmälan görs på Svenska Missionskyrkans hemsida, www.missionskyrkan.se/utskick