Tankar från Svenska Missionskyrkan
 veckobrev 30 oktober 2007

Kära läsare,

Det händer att jag åker tåg. Ganska ofta händer det!
Det händer att tåget är försenat. Ganska ofta händer det!

Väntetiden brukar jag tillbringa med att ta en spatsertur utefter perrongen, och under den korta vandringen hinner jag alltid få del av ett antal samtal, antingen jag vill det eller ej. Fragment från verkligheter som jag sannerligen inte alltid borde bli indragen i, situationer och förhållanden som borde avhandlas i slutna rum med lågt och barmhärtigt tonläge eller situationer och förhållanden som jag är totalt ointresserad av. Ofast är det bara ena parten i samtalet jag hör; den eller de som går på samma perrong som jag och talar i sin mobiltelefon, och ju längre tid tåget är försenat, ju mer får jag del av.

Väl på tåget väljer jag alltid telefonfri och tyst vagn, men i samma stund jag kliver av och träder ut i det offentliga rummet så får jag sällskap med de ständigt pågående samtalen, som omger oss överallt.

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus”, förkunnar Johannesevangeliet.

Det betyder, att i det ständiga ordflödet; i mängden av ord som proklamerar, basunerar, marknadsför..., finns också det Ord som är och ger liv.

Det är detta Ord som den kristna kyrkan förkunnar i ord och gärning. Det är detta Ord som vi som kristna har att söka gestalta och leva.

Hur ska detta ske i ett ständigt pågående ordbrus? Det funderar jag ofta på under mina perrongpromenader. Hur ska vi som kristna och kyrka hitta tonläget som inte höjer decibelnivån i det pågående sorlet eller orsakar skav i öronen på dem vi vill tilltala?

Självklart måste det ske på många olika sätt, och vi har att tillsammans leta tonläget
där vi trovärdigt lyckas uttala/leva Ordet  som förmedlar liv. Att allmänt bara höja tonläget tror jag inte ett ögonblick på, men det motsatta tror jag svarar mot ett behov; att inbjuda till stillhet / tystnad / eftertanke. Till ett tystnadens och stillhetens rum, där vi får chans att dela Ordet som förmedlar liv; där vi får tid att känna efter vad det Ordet betyder i just mitt liv och vad mitt gensvar blir.

Till sådana rum inbjuder Svenska Missionskyrkans församlingar och flera av dess distriktsgårdar och utbildningsplatser.  Eftersom vi tror att behovet av sådana här mötesplatser och oaser kommer att öka, inbjuder vi till kurser i andlig vägledning och retreatledarkurser.

Om Du själv är intresserad av att utbilda/fortbilda Dig i detta – ta kontakt med Din distriktsexpedition eller Svenska Missionskyrkan centralt, för att ta del av allt det som bjuds i kursväg.

Känns det inte självklart för Dig att själv vara ledare på en sådan kurs – anmäl dig som deltagare.

Den uppmaningen gav Jesus själv sina lärjungar: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

I stillheten med Ordet som ger liv sjunker gaturummets ständigt pågående ordflöde undan och de väsentliga frågorna blir tydliga: Varför lever jag? Vad är meningen med mitt liv? Vart är jag på väg?

Vi behöver då och då kliva åt sidan, för att inte tappa kommunikationen med vårt eget liv och för att trovärdigt kunna vara bärare av Ordet som förmedlar liv.

Du är bärare av det Ordet! Thomas Merton, den amerikanske trappistmunken säger någonstans så här: ”Gud uttalar mig som ett ord, vari en av hans tankar ryms.”

Gud har lagt ner något av sig själv i var och en av oss, för att uttrycka något av sitt eget väsen genom dig och mig.

Nog är det värt att kliva åt sidan då och då, för att kunna förvalta det förtroendet!

Varm hälsning i allhelgona-tid


Gunnel Jacobsson-Kritz
Distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan/SMU i
Södra Götaland