Ett ord som genom åren använts flitigt i våra församlingar, ibland till leda enligt somliga, är väl ordet ”gemenskap”. Det är ganska subjektivt om man anser att gemenskapen är god eller inte. Det är mycket som påverkar om man trivs i den eller inte. En sak är klar och det är att jag upplevde en ovanligt god gemenskap med våra vänner från olika systerkyrkor i Kongo.

Jag har alltså just kommit hem efter en fantastisk resa i Kongo-Brazzaville. Du kan läsa mer om detta på denna hemsida och i tidningen Sändaren.

Vi var en svensk delegation från vårt kansli på Tegnérgatan 8 och kyrkostyrelsen som under två veckor firat att det var 100 år sedan som den förste svenska missionären, Johan Hammar, kom till det landet.

Upplevelserna var många och omtumlande.  Kongokyrkan med missionsföreståndare Patrice Nsouami  i spetsen stod för ett gott värdskap. Vi mötte nya och gamla vänner från båda Kongoländerna, Indien, Japan, Frankrike, Finland, Norge och Ecuador. Ibland blev språkförbistringen nästan komisk och skratten var många och hjärtliga.

Vi kommer från så olika förhållanden och förutsättningar men trots detta så upplevde vi nog alla att vi hör ihop i den universella kyrkan. Vi har olika gåvor in i gemenskapen och har stor respekt för varandra.
Vad är det som gör att det fungerar på det sättet?

Två svar från min sida just nu:
1. Vi delar tron på Jesus Kristus som Missionens Herre.
2. Kallelsemedvetandet var stort i vår gemenskap. Vi vet varför vi är kyrka och för vem.

Ecuadors missionsföreståndare heter Carlos och han var med oss hela tiden i vår delegation. Han kan bara spanska och i vår grupp var det bara missionssekreterare Bertil Svensson som kunde tala med honom. Men trots detta så kände vi att vi hör ihop. En blick, ett handslag, en klapp på axeln kan ibland uttrycka mer än väl så många ord. Ibland är även tystnaden väl så rik i en gemenskap där oden lätt blir för många och ytliga.

På flyget hem funderar jag på alla rika möten och vad dessa kan lära oss när vi funderar på att forma en ny kyrka i vårt eget land.
En sak är klar och det är att vi behöver lyssna noga och ödmjukt på vad systerkyrkorna har att bidra med. Det samma gäller säkert vännerna i Baptistsamfundet och Metodistkyrkan när det gäller relationen till deras vänner i andra länder.

Den gemenskapen lär oss att se att om ska vi forma en sann gemenskap i en ny kyrka som kan vara attraktiv för nya människor så är det just efterföljelsen till Jesus Kristus som behöver vara vårt fokus och kraftcentrum.

Jag hade förmånen att predika på avslutningsgudstjänsten söndagen den 27 september.  98 000 människor var samlade under bar himmel på en jättestadion. Att se alla dessa och lyssna till sången och musiken går inte att beskriva, som du nog förstår. Den predikotext jag var tilldelad ur Apostlagärningarna handlade om hur Saul möter Jesus på väg till Damaskus och det mötet innebar att förföljaren blev efterföljaren.

Efter varje predikan går en inbjudan ut. Man får komma fram och ställa sig i en rad. Så går en pastor eller evangelist fram och tar namnet och sedan kontaktas den församling som ligger närmast till. Personen i frågan kommer sedan in i en så kallad dopskola där undervisning om den kristna tron sker och så leder detta fram till dop och församlingsgemenskap.

I denna gudstjänst var det 99 människor i olika åldrar som nu bestämt sig att man vill lämna sitt liv åt Gud.

Det som jag slås av är att det väldigt lite handlar om känslor och starka uttryck. Det handlar om en viljeinriktning i livet. Nu har man lyssnat under en kortare eller längre tid till förkunnelsen om denne Jesus Kristus och nu är tillfället att inför sig själv och andra göra det tydligt att i denna gemenskap vill jag vara med.

Det var starkt att höra hur dessa 99 i korus uttrycker orden ”jag vill lämna synden och följa Jesus”!

Det är väl rimligt att uttrycken och formerna bör vara annorlunda i vår kontext och i vår kyrka. Men att vi behöver hjälpa varandra till dessa viljebeslut står helt klart för mig efter denna resa.
Hur ska vi annars kunna bli en kyrka som växer?