Så infinner sig en tid av reflektion och analys efter en mycket intensiv kyrkokonferens i Örebro. Några har påpekat att det denna gång inte var så mycket samtal och debatt om Gemensam Framtid. Det stämmer nog. Jag gick där i Örebro i en känsla av att vi inte talade om utan levde i vår gemenskap med equmenia, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan. Inte så dumt det heller. Allting har sin tid sa redan Predikaren i Gamla Testamentet.
I höst kommer det lokalt att samtalas en hel del hur vi vill forma en ny kyrka. Det ska bli spännande att så småningom se hur församlingarna reagerar på remissens alla frågor.
Däremot har det väl sällan eller aldrig varit så mycket debatterande som i frågan om äktenskapsbegreppet och var beslut ska kunna tas när det gäller samkönade vigslar. Jag tror att de allra flesta är överens om att debatten fördes i en mycket god anda och i en respektfull ton. All bön före och under tiden spelade naturligtvis en avgörande roll i att så blev fallet, menar jag.
Konferensen beslutade att vår kyrkas grundhållning är att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. När det gäller vad detta får för konsekvenser för den lokala församlingen så blev beslutet att inga rekommendationer över huvud taget skickas från den samlade gemenskapen till församlingarna.
Det innebär att det ändå öppnas upp för att man i församlingen tillsammans med sin pastor, kan komma till slutsatsen att man önskar erbjuda vigsel även mellan samkönade.
Nu är en del oroliga för att samtalet på lokal nivå i dessa frågor kommer att bli uppslitande. Jag menar att ni i församlingarna inte behöver ha bråttom att sammankalla till församlingsmöte för att fatta ett snabbt beslut om hur ni vill ha det.
Här har vi olika förutsättningar. Men, fortsätt att be, försök att hitta goda livsnära samtal, lyssna på homosexuella kristna som vill dela sina tankar med er. Låt oss prata mer med varandra än om varandra. Om den stora gemenskapen i en konferens kan tala så respektfullt och inlyssnande så bör möjligheterna för den lokala församlingen vara än större.
Men vänner, låt oss inte bara tala om sexualitet.
Vi har tydligare beslut om att Vi Vill Växa. Vi vill att människor ska komma till tro.
Vi vill att vår tro ska få konsekvenser för människor livsvillkor. Vi vill leva i den anda som Jim Wallis och många andra utmanar oss i. Detta att leva med ett gott budskap om Jesu kärlek, samtidigt som vi lever i och ut diakoni. Det handlar om vår trovärdighet och om vår kyrka, oavsett vad vi kallas, ska vara ett gott alternativ när människor söker sig till en kyrka nära där dom bor!
Nu går vi mot pingstens högtid om löftet om en annan hjälpare. Själv ämnar jag på lördag medverka vid Jesusmanifestationen på Medborgarplatsen och i Kungsträdgården i Stockholm. Tusentals människor möts och vår bön och förhoppning är att det budskap som då förs ut kommer att skapa glädje och befrielse för människor som tar del av det.
Gud med oss