God fortsättning!
Nu går vi in i trettonhelgen och därmed avslutningen på Missionskyrkans insamling ”Mirakel 2011”.
Låt mig utmana oss alla i Missionskyrkans församlingar att göra krafttag den här helgen så att våra gemensamma mål och budgetar går i taket! Inte för vår egen skull. Utan för missionens skull.
För att än bättre kunna ge vårt bidrag in i den internationella missionen och än mer och bättre stötta våra fantastiska systerkyrkor utöver vår värld.
Tillsammans kan vi göra skillnad för människor i nöd. Tillsammans kan vi förmedla budskapet om Jesus Kristus så att människor kommer till tro och söker sig till våra församlingar nära och långt borta.
Vi tror på mirakel också 2011!
Under min uppväxt blev det många möten, om man säger så. Det är ofrånkomligt när man är uppväxt i en pastorsfamilj. När det började bli dags för kollekt i gudstjänsten så minns jag att mamma brukade sticka till oss tre söner varsitt mynt. Det var nästan lite andäktigt när kollektören kom med boxen, våra blickar möttes för en sekund, och jag la ner mitt bidrag. En viss känsla av delaktighet redan som barn.
Rent högtidligt var det de gånger då det handlade om offergång. Till exempel på Annandag Jul med offer till yttre missionen. Då anade jag att det var något speciellt och extra viktigt med kollekten. Dessa gånger fick vi en sedel av mamma i stället för ett mynt. Stolt vandrade jag mittgången fram och det gjorde då rakt inget om någon såg min sedel inte. Här skulle det bli en tyst kollekt idag. Inget skrammel från min sida inte!
Den här känslan har funnits med genom livet. Känslan av att det är viktigt det vi gör med våra pengar. Känslan av att det är stort att få vara med. Tidigt anade jag djupen i orden ”Det är nåd att få vara med”!
Vi har fått så mycket av Gud så låt oss ge tillbaka i tacksamhet.
I slutet på 1980-talet arbeta jag som ungdomskonsulent på Västkusten distrikt av Svenska Missionsförbundet. Vid ett tillfälle skulle jag predika i en av de mindre församlingarna. Församlingens ordförande skulle leda gudstjänsten och precis innan gudstjänsten börjar undrar han lite försynt om jag också kunde tänka mig att ta upp kollekten? Han hade nämligen ont i ryggen och önskade därför delegera denna viktiga uppgift till den unge gästpredikanten.
Naturligtvis tackade jag ja till erbjudandet. Att både få förkunna Ordet och ta upp söndagens gåva till församlingens arbete – Kan det bli större?
I Missionskyrkan vill vi att än fler ska ansluta sig till ett autogiro detta nya år. Det är ett bra sätt att regelbundet ge sitt bidrag. Samtidigt behöver vi gudstjänstens gemenskap där kollekten/offrandet är en central del av liturgin.
Min bön inför 2011 är att även kommande generationer ska få uppleva det jag fick ta del av som barn, spänningen i att få vara med och ge till något stort. Något utanför oss själva.
Gud med oss