Kära läsare!

Irritationen i kön till biljettautomaten var påtaglig. I takt med att kön växte, växte också irritationen. Menande blickar utbyttes! Ljudliga harklingar, suck-suck och halvkvävda svordomar! Kropps-språket talade sitt tydliga språk – titt på klockan, otåligt stampande med än höger, än vänster fot i snöhögen;  vad höll hon på med där framme, kvinnan som aldrig blev klar?

Efter en stund vände hon sig om, såg på kön och sade mycket lugnt och sakligt: Jag känner irritationen i ryggen, men jag har begränsad syn. Dessutom tycker jag det är en idiotisk apparat! Varför kan man inte få betala med pengar – utan bara ett sån’t här litet plastkort som jag har svårt att greppa!

Så mycket vardagsförakt det finns! Det visar sig i kön till en biljettautomat, på tåg, i snabbköp, ja överallt där människor samlas. Nåde den som inte hänger med! Nåde den som blir ett hinder för andra människors framfart!

Är det tillåtet att åka tåg, även om man inte är tillräckligt snabb att handskas med en nyinstallerad biljettautomat (som skall förenkla resandet?!)?

Är det tillåtet att kännas vid både sina begränsningar och sina möjligheter – utan att be om ursäkt eller använda det som maktmedel?

Är det tillåtet att vara den man är?

Är det rent av tillåtet att vara människa – med allt vad det innebär?

Ja, det är det!!! Också i en biljettkö, där irritationen stiger för varje sekund!

- Jag känner irritationen i ryggen, sade kvinnan längst fram i biljettkön, men jag har begränsad syn!

- Det är tillåtet!!! Jag kan hjälpa dig om Du vill!

Det är en av de unga männen i kön; en av de som stampat ivrigast i snöhögen och hunnit titta på klockan åtskilliga gånger, som bryter kön och går fram till kvinnan. Han bryter inte enbart kön, utan han tar också udden av den stegrade irritationen, och när kvinnan räcker honom sitt platskort ser vi alla hennes krokiga och förvärkta händer, och att hon alls kan greppa det där lilla plastkortet känns snudd på obegripligt.

I ett samhälle som premierar snabbhet, styrka och framgång är det lätt att till och från känna sig vid sidan av. Det är ingen uppbygglig känsla! Därför har vi alla ansvar för att bereda rum för människan, oavsett var vi befinner oss; i en biljettkö, i snabbköpet, på tåget, i det offentliga rummet, i det privata rummet, i kyrkan, i SMU-gruppen, ja överallt där vi som människor möts.
Man kan ställa sig i kön och stämma in i suckandet och ösa på kvoten av irritation!

Man kan också bryta sig loss ur kön, och på adekvat sätt förkunna: ”Det är tillåtet!” Det är tillåtet att kännas vid den man är! Det är tillåtet att vara människa!