När nyhetssändningen var slut, satt jag som fastnaglad i stolen.

En rapport till om vad människan är i stånd att göra med människan och jag slänger ut TV-apparaten och säger upp abonnemanget. Det är min omedelbara känsla efter att ha tagit del av ännu halvtimmes rapporter om ohyggligheter världen över. Jag klarar dåligt av att se bilderna som flimrar förbi och lika dåligt klarar jag av att höra reportagen om vad som händer systrar o bröder här hemma och i världen lite längre bort. Det är naturligtvis ett slags lyx-problem. Jag kan låta bli att titta på nyheterna. Jag kan säga upp abonnemanget, men det löser ju inget. De människor som berörs och som reportagen handlar om orkar naturligtvis inte heller bli utsatta för allt detta onda, men de kan inte bara trycka på en knapp och stänga av. Den vetskapen stänger man inte av hur som helst för den ligger och gnager, oavsett om man tittar på nyheterna eller inte. Det måste finnas ett annat sätt att förhålla sig på, än att sluta betala TV-licensen. Att kunna se ohyggligheterna utan att förstummas eller dräneras på all kraft.

Vad finns på plus-sidan?
Alla som gör motstånd mot ondska och destruktion!
Alla som visar att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed.

Jag jagar tecken! Och när man väl börjat med det glimmar det till av ett stycke himmelrike lite varstans.

Människor som i de mest vidriga situationer förmår vaska fram hopp, ljus och upprättelse.
Människor som i sin vardag hjälper en annan människa med det mod och den kraft hon/han själv inte har just då.
Människor som möter andra med empati och inlevelse. Överallt glimmar det till – i snabbköpet, på tåget, i gatuvimlet… och jag samlar på dessa glimtar som de dyrgripar de är och den där förlamande vanmaktskänslan viker något för en kraft som också jag vill använda till att visa på det som är bärigare än ondskan: godheten, kärleken, omsorgen.

Motbilderna till ondskan är absolut nödvändiga. Själv behöver jag möta varje nyhetssändning med att sluta ögonen och mana fram de himmels-ögonblick jag varit med om under dagen. Då är det väldigt mycket gott som flimrar förbi. Då flimrar också olika bilder från mitt arbetsfält fram. Jag ser framför mig människor i församlingar och SMU i Södra Götaland som troget vecka efter vecka bjuder destruktion och ondska motstånd, genom att ställa sig själva till förfogande för Guds pågående verk i ledaruppgifter, förtroendeuppdrag, bönetjänst och de bilderna föder en tacksamhet som faktiskt övergår vanmaktskänslan efter kvällens nyhetssändning. Ett sådant synsätt förändrar inte per automatik den verkliga situationen för dem som berörs av det onda, men det ger mig ändå kraft att be, för de utsatta och för mig själv, att jag måtte fyllas av någon slags konstruktiv kraft att brukas i Guds rikes tjänst.

När jag var barn bytte vi bilder/bokmärken med varandra. Kanske är det läge att byta ”himmels-ögonblick” med varandra. Inte som verklighetsflykt utan som färdriktning.

Välkommen att dela med dig av Dina ”himmels-ögonblick”!