På golvet, vid favoritfåtöljen, står två korgar; en ganska stor och en något mindre. Båda innehåller kort och brev som jag fått det senaste halvåret. I den större korgen trängs vackra kort och underbara brev som förmedlar omtanke, värme, empati och försäkran om förbön. I den något mindre korgen ligger en ansenlig bunt med brev som alla har samma avsändare; Försäkringskassan. De breven förmedlar något helt annat. De har en ton av hot.
” Om du inte fyller i ruta 5 mer noggrant kan vi inte betala ut sjukpenning till Dig”
” Om inte din läkare inte specificerar ditt sjukintyg inom fjorton dagar, vad du inte klarar av i din nuvarande tjänst, kan vi inte betala ut sjukpenning till dig”
”Om du inte gör si och så, kan du inte räkna med ersättning….
Undrar du över något är du välkommen att höra av dig till Försäkringskassans kundtjänst”
Jag undrade över mycket och följer uppmaningen att ringa till Kundtjänsten, där jag möts av beskedet att jag är placerad i kö. När jag hör att mitt könummer är 367 tror jag att jag hört fel och lägger på luren och ringer upp igen; men då har det kommit 30 till före mig.
”Just nu arbetar 59 handläggare med ditt ärende”, säger en röst. 59 handläggare!!!
Kära nån’ – det räcker med en för mig, men då vill jag gärna att den personen har tid att ta emot mina frågor och inte möter mig som en potentiell fuskare, som har satt i system att blåsa staten på pengar.
När man är mycket sjuk, och det är man när man får hjärnhinneblödning med komplikationer, så är stresströskeln inte särskilt hög. Jag tillhör de priviligerade, som vet att jag inte skulle bli utan mat och bostad, även om sjukpenningen uteblev eller försenades. Ändå blev jag så oerhört stressad av de där breven från Försäkringskassan, att jag höll på att gå i baklås. Är det klokt, att den myndighet som skall hjälpa medborgarna i sådana här lägen, är de som dränerar på kraft? Vad gör människor som inte är så priviligerade som jag är? Och vad gör människor som inte blir omslutna av den förbön och den omtanke som alla breven i stora korgen förmedlade? Det undrar jag verkligen, för allt det som ryms i breven i stora korgen, det gör skillnad i det läge som jag varit i. Jag kunde ligga uppe på sjukhuset, fjättrad till livsuppehållande maskiner med slangar och sladdar, och plötsligt känna som om jag lyfte tio cm från madrassen.
- Nu är det nog någon som ber för mig, tänkte jag då.
Förmodligen hade jag rätt.
Vissa vägsträckor har varit mer mödosamma än andra detta halvår. De dagarna har jag alltid gått till stora korgen; läst breven och korten och känt mig styrkt av det som de förmedlat.
Det är skillnad på maktspråk och maktspråk! Sannerligen! Medmänsklighetens, empatins, förbönens språk är ett maktspråk som bär, styrker och ger mod.
Maktspråket som hotar dränerar på kraft och tillförsikt; gör mig liten, rädd och ännu svagare än vad man redan är.
Vi har alla någon makt att bruka! Något maktspråk att tala, leva! Breven i stora korgen har gett mig en ny och tydlig påminnelse om vad det betyder att bli bemött med ett sådant språk. TACK ni alla som förmedlat det detta halvår.
Vad innehållet i breven från Försäkringskassan gjort – det skall jag formulera i ett brev till ansvariga politiker och det brevet lägger jag på lådan imorgon, en dag innan jag får nåden att börja jobba heltid igen.