- Välkommen till detta växhus! Här växer plantor av olika slag! Det är ingen perfekt odling, men det är inte heller vårt mål. Vi vill att varje planta skall få växa i sin egen takt och utvecklas till sin bestämmelse. 

Nej, jag deltar inte i en guidad tur på en plantskola, utan är med i gudstjänsten när Ulla och Bengt hälsas välkomna som nya medlemmar i Senorens missionsförsamling i östra Blekinge. I det lilla rödmålade missionshuset är det härligt trångt med människor i alla åldrar – barn, unga och äldre. Stämningen är varm och familjär, utan att vara introvert. Vi sluts alla in i den atmosfär som präglar församlingen – öppenhet och tillvändhet – mot Gud och mot varandra. Det är mer än gott. 

Församlingens ordförande Jan-Evert Manneklint leder gudstjänsten och det är också han som hälsar de nya medlemmarna välkomna. 

- Vi vill vara ett växthus, där vi tillsammans får växa i tro, växa som människor, växa i lärjungaskap och efterföljelse, med stor respekt för varandra och för Guds verk. 

Ulla och Bengt bekräftar sin vilja till tro och uttrycker glädjen över församlingens öppenhet mot dem. Församlingen å sin sida får betyga sin glädje över Ulla och Bengt och lovar att på bästa sätt ta emot dem så att de får chans att växa in i gemenskapen och det som är deras kallelse i efterföljd. 

Vid den efterföljande måltiden berättar Jan-Evert om sin och församlingens mycket medvetna satsning att nå nya människor med evangeliet. Om att försöka möta varje människa där hon är, utifrån den hon är. 

- Vi är rädda för det alltför homogena, säger Jan-Evert. Vår gemenskap får inte bli för sluten, eller präglas av ”så här gör vi här och det är detta du har att rätta dig efter”. 

Senorens missionsförsamling är, tack och lov, inte unika i detta avseende, att de bjuder en så god miljö att slutas in i. Vi som har möjlighet att resa runt i våra distrikt ser ständiga exempel på detta, och varje gång fylls jag av glad, varm tacksamhet för alla som bjuder sökande människor detta goda livsrum. 

I all planering för strategi och förhållningssätt, tror jag mer än något annat på detta: att bjuda plats i ett växthus, där man inte behöver eller ens skall vara färdig, där man får pröva tankar och vägval tillsammans med andra; där man får tänka högt utan att spika fast en åsikt en gång för alla, där man får göra fel och komma tillbaka, vissna och blomma på nytt, där livet, så som det gestaltar sig från tid till tid, får plats… 

Det är inte ett dugg förvånande, tycker jag, att Senorens missionsförsamling ofta, ofta får hälsa nya medlemmar välkomna, för så är det. Jag förstår att många vill vara med i en sådan gemenskap. Också jag. 

Med önskan om en välsignad påsk – då vi får gå i den kraft som sveper oss framåt, som fyller mig med ett nytt ljus allvar efter tung vinter. 

Livet vann – dess namn är Jesus!