Som distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan i det växande, pulserande, spännande – men också Europas mest sekulariserade – område som utgör Mälardalens distrikt får jag del i de mest skiftande företeelser. Mycket av det som händer i våra missionsförsamlingar, bland medarbetare, i SMU-föreningar, i det ekumeniska arbetsfältet och gemenskapen, och i de bygder där våra 92 församlingar i Mälardalen verkar, ja mycket av detta är glädjande och fantastiskt.
Jag hade planerat att i detta veckobrev i adventstid dela ögonblicksbilder från goda exempel som inspirerar!

Jag är stolt och glad över att få företräda en kyrka som verkar i dessa miljöer och församlingar hittar sitt sätt att verka lokalt. Bland hundratals och tusentals har man byggt upp förtroende och tillit och räcker ut det befriande evangeliet om den Gud som älskar sin värld så intensivt att det blev nödvändigt att själv bli del i denna mänsklighet genom det lilla barnet Jesus. Genom sitt trofasta arbete är det vad man berättar bland barn och unga, vuxna och gamla. Inte bara i adventssånger och julspel. Utan året om, ständigt, ständigt!

Mitt i allt detta goda finns också det svåra, svåra.
I hela vår kyrka finns idag en oro kring hur vi ska hantera frågor som vår samtid och människor i vår närhet och i vår gemenskap brottas med. Tiden står inte still. Utveckling och ibland inveckling och t o m avveckling på en rad områden sker ständigt. Hur ska vi som kyrka förhålla oss? Vad innebär denna vår tro på Gud konkret? Och hur får vi vägledning genom berättelserna om Jesus Kristus och genom vittnesbörden i Guds Ord? Hur förmedlar vi befrielsen genom Andens ledning?
Som kyrka har vi formulerat oss i konstitution och ordningar.

Vi har för att kunna fungera så bra som möjligt, och i konsekvens av vår tro, valt demokratiska former och ordningar för såväl den samlade gemenskapen som för de lokala församlingar som tillsammans utgör Svenska Missionskyrkan. Till dessa ordningar hör att Kyrkokonferensen är högsta beslutande organ genom församlingarnas representanter och att Kyrkostyrelsen är högsta beslutsinstans mellan konferenserna. Kyrkostyrelsen har sedan att tillsammans med missionsföreståndare – och till dem man delegerar - att leda arbetet. Allt detta är goda ordningar som man ständigt har att tolka innebörden av (t ex ansvarsfördelning, hur mycket som ska överlåtas åt lokala församlingar och medarbetare, förpliktelser etc).

För att nu vara mer konkret: vår Kyrkostyrelse fattade i slutet av november beslut som gäller möjligheten till vigsel - och möjligheten att inte erbjuda vigsel - av samkönade par. Församlingarna utgör tillsammans Svenska Missionskyrkan – men kan komma till olika lokala ställningstaganden. Ytterligare delbeslut hörde sedan till detta (se missionskyrkan.se).

Som distriktsföreståndare har vi givetvis både inför och efter beslutet fört samtal kring både om det som är våra gemensamma och våra olika uppfattningar i sakfrågan. Detta delgav vi också Kyrkostyrelsen inför deras beslut.

Jag – och säkert också mina kollegor - har självklart förtroende för dem som är valda att fatta beslut och ser uppgiften så att vi har att leda kyrkan utifrån vårt uppdrag och de beslut som fattas, framför allt så att vi har att stödja församlingar och medarbetare i att hantera beslut (detta och andra) så att det tjänar gemenskapen och uppdraget. Detta i medvetenhet om att för en del församlingar och enskilda skulle ett beslut, oavsett vilket, leda till sorg, smärta och missnöje.
Kanske är därför vår uppgift framför allt att leda kyrkan vidare genom att erbjuda så många förtroendefulla och ömsinta samtalstillfällen som möjligt. Församlingarna har uppmanats att bearbeta frågan och en del har så gjort – och kommit till olika slutsatser och förhållningssätt. På många håll har också samtal i medarbetargrupper hållits.

Nu har Kyrkostyrelsens au, efter ett starkt tryck från olika håll, valt att fatta ett beslut som i viss mening skjuter beslut och i alla fall möjligheten till att viga samkönade par framåt i tid. Det blir kyrkokonferensen som beslutar om hur vi i Svenska Missionskyrkan, i dess församlingar och bland dess pastorer, ska förhålla oss till vigsel av samkönade par. Och de lokala församlingarna uppmanas än en gång att arbeta med frågan. Också denna vändning kan man givetvis ha olika uppfattningar om.

Det som hänt bekräftar att vi ständigt måste arbeta med och tolka såväl demokrati som Guds Ord.
Till exempel  utifrån vilka frågor och bedömningar har vi förtroende för varandra?
Jag är medveten om att också jag som distriktsföreståndare kommer att bli granskad utifrån hur jag  tar ställning t ex gällande vigsel av samkönade och gällande vårt stöd för kyrkostyrelsens beslut.  Jag och vi alla som har förtroendeuppdrag/tjänster i kyrkan.

Ingen har i dessa svåra frågor tolkningsföreträde. Ingen av oss besitter den slutgiltiga sanningen eller svaret. Vi bör vara ömsinta mot varandra och tillåta sorgen och smärtan, både i tolkningar, beslut och konsekvenser. Svenska Missionskyrkans grundsatser är viktiga för många, också för mig: ”Varje enskild kristen har frihet att söka klarhet i tolkningen av Guds ord. När kristna under Andens ledning tillsammans delar ordet leder denna öppenhet till mångfald och bygger upp gemenskapen”.
Jag längtar efter att få fokusera på och berätta om de goda, inspirerande, exemplen på hur man söker fullfölja sin gemensamma kallelse till Guds ära!