Denna vecka pågår i Stockholm en kampanj för att inte slänga mat. Ta inte mer än du kan äta och ta vara på resterna. Det spar pengar, miljö och möda. En bra kampanj i en tid då så förfärande mycket som ca en tredjedel av maten slängs!
Sopor blir det förstås, en masse, i alla händelser. Även för oss som försöker att inte slänga det ätbara.
Jag tycker om att sortera soporna. Har en behållare för kartong, en för metall, en för glas, en för plast, en för tidningar, en för brännbart. Och så förstås en rejäl hink för komposten. När det är dags att ta sig till återvinningscentralen blir det också någon säck med trädgårdsavfall och kanske också en del grovsopor av annat slag. Och batterierna! Och kemikalierna!
Det känns alltid tillfredsställande att lämna dessa sorterade sopor i sina rätta kärl.
Varmkomposten i trädgården ger dessutom en arom och en påtaglig påminnelse om att det förbrukade kommer att ge näring åt nytt växande. Ja, jag tycker om att sortera sopor. Det känns tillfredsställande, ibland riktigt roligt. Det är ju meningsfullt, miljöbefrämjande. Och varje gång får man påminnelse om att det allra mesta går att återanvända . Det är helgad återvinning.
Härom sistens fick jag ett telefonsamtal där Gustav, som ringde mig, berättade om vad som hänt sedan jag i våras besökte hans församlings missionshus.
Den lilla församlingen, nu fem personer, hade redan tidigare bestämt sig för att sälja missionshuset.
Under sommaren har affären genomförts och man gläds över den nye ägaren som redan flyttat in.
Men vad skulle man ta sig till med alla inventarier? Jo snart fick man vetskap om att en liten församling i närheten behövde extra stolar. Och stolarna var ju av prima kvalitet så det skänktes gärna bort. Korset liksom orgeln förmedlades vidare till en frikyrkoförsamling i Baltikum.
Det fanns riktigt rart kaffegods i missionshuset. De fina kopparna hade Sörmlands landskapsblomma och guldkant. En privatperson i bygden var förtjust i servisen och köpte den till ett hyggligt pris. En tid efter köpet bjöd köparen in hela den lilla församlingen på fem personer till kaffekalas, då man förstås drack ur det fina porslinet!
När jag besökte den lilla församlingens missionshus blev jag visad runt i alla vrår och skrymslen. I ett förråd stod en hederlig gammal flanellograf. ”Oh”, utbrast jag ”igår hörde jag om en församling som önskade sig en flanellograf till sin nystartade söndagsskola”. Så fick jag flanellografen,
som var fint nedpackad i en rejäl resväska från 70-talet med en dekal på med texten ”även den som har det bra behöver Jesus”. Väskan tog jag med för vidare befordran till församlingen i en annan del av distriktet som nu behövde den och där man är lycklig över hjälpmedlet att förmedla bibelns berättelser.
I ett annat utrymme i missionshuset stod nattvardsservisen, dessa de mest av helighet laddade föremål som finns i en församling. Brukade i gemenskapen och fyllda av minnen av möten med Kristus själv. En församlingsplantering i närheten hade nyligen ställt frågan om någon skulle kunna bistå dem med nattvardsservis. Bönesvaret fanns närmare än någon kunnat ana. Snart var också nattvardsservisen i nytt bruk!
Försäljningen av missionshuset gav en del pengar. Dessa medel kommer att bli till stor glädje i de verksamheter som den lilla församlingen stödjer och i samfund och distrikt – inte minst i stödjandet av nytt arbete.
Helgad återvinning av bästa sort!
Helen Friberg