När Svenska Missionsförbundet, i slutet av 1800-talet, bildades var det viktigt för de lokala missionsförsamlingarna av flera skäl. Inte minst för att man som samlad gemenskap kunde åstadkomma mera, i mission och evangelisation, i socialt arbete och i utbildning av medarbetare, än vad man som lokal församling klarade av. Enkelt uttryckt frågade man sig lokalt ”vad kan vi bidra med?”.


Det är fortfarande en viktig fråga och det lokala arbetet är fortfarande grunden för vad den samlade gemenskapen åstadkommer och vad man lokalt bidrar med i engagemang och offrade medel.

I det som idag är Svenska Missionskyrkan är den enskildes och den lokala församlingens offrande både till sin egen församlings arbete och till det gemensamt beslutade – fortfarande – helt avgörande. Nu och då kommer frågan om hur allt finansieras. Det är fantastiskt att kunna berätta att det allra mesta av både de lokala församlingarnas och den gemensamma kyrkans arbete bekostas med offrade medel. Det handlar om många miljoner!


Och att det är en förmån och glädje att få vara med och bidra! Det är gott också för självkänslan. Jag/vi har något att bidra med som behövs.
I dessa tider sitter vi distriktsföreståndare och läser kilovis med ansökningar om församlingsbidrag.
Staten ställer knappt sex miljoner kronor till förfogande till Svenska Missionskyrkans cirka 700 församlingar. Dessa medel fördelas till de svenska trossamfunden genom Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfunden (SST). Tillsammans med cirka 7,5 miljoner kronor från de kyrkoavgifter som ges till SMK (se www.missionskyrkan.se/Ge en gåva) blir det omkring 14,5 miljoner kronor att fördela.
Viktiga pengar som får avgörande betydelse för många församlingar. Genom detta stöd kan en liten församling anställa pastor. En större församling, men med begränsade resurser, som vill göra en nysatsning på arbete bland barn och unga kan anställa ungdomsledare. Någon annan satsar stort på sång och musik och anställer musikledare. Exemplen och varianterna är många.

I det distrikt jag tjänar, Mälardalen, har 38 församlingar ansökt om bidrag. Visst kan jag ibland sucka över det som kanske är den nya attityden till den samlade gemenskapen: ”vad kan vi få i bidrag?”.

Har vi som kyrka idag berättigande för den lokala församlingen mest genom att förmedla stöd – mer än att förmedla vad det lokala sammanhanget kan bidra med till det gemensamma?
Men när jag suckat lite tar jag mig an läsningen av ansökningarna. Det är intressant! Ja, ibland är det gripande och engagerande läsning! Också efter 38 verksamhetsberättelser och ekonomiska årsrapporter kan jag känna en tår av rörelse när jag läser om den lilla församlingen med 21 medlemmar (varav 1 under 40 år) som söker bidrag för att kunna anställa ungdomsdiakon. Eller läser den vackra årsberättelsen – som är ett svep genom hela kyrkoåret - från Visby missionsförsamling som inleds med en bön:


”Gud.
Du är förtrogen med allt jag gör, med hela mitt liv.
Märkliga ord av psalmdiktaren,
om Gud och oss.

Att vara förtrogen med,

handlar om att känna till och vilja dela.

Att Gud delar livet och bryr sig om världen
 visar sig i kyrkan.
När kyrkan är förtrogen med världen,

delar människors liv.
då blir fler också förtrogna med Gud.
Kallelsen till lärjungaskap innebär just detta,
förtrogenhet med Gud.
Den svindlande närheten med Gud,
får vi dela mellan oss.
Det är då vi blir kyrka.
Därför fortsätter vi år efter år.
Firar gudstjänst och formar möten av olika slag.

När vi skriver in ännu ett år i historien,
då är det vår bön
att åtminstone något av allt det vi gjort,
gjort oss och andra mer förtrogna med Gud och världen.
Ännu ett år efter vår frälsares födelse är förbi.

Vi bär med oss minnen och heliga avtryck.

En del av det vi gjort och varit med om vill vi beskriva.

Men för det mesta blir orden otillräckliga.”

Det ges bidrag till det gemensamma av olika slag. 
Vi får ge och ta emot.
Jag känner mig rik som får vara med.