Ja, det är liksom ofrånkomligt. I dagar som dessa är vi väldigt många som har intresset inställt på vem som blir ledare.

Missionskyrkans kyrkostyrelse beslutade i helgen att tillförordna nuvarande kyrkosekreterare Olle Alkholm (uppväxt i Oskarshamn) som missionsföreståndare för tiden hösten 2011 fram t o m våren 2012 då övergången sker till den nya Gemensam Framtid (GF)-kyrkan. Det gläds jag över. Olle blir bra.

Socialdemokraterna har valt sin partiordförande. Håkan Juholt (en annan oskarshamnare!) träder nu fram och mustaschen blir symbol (kan symbolen bli mer manlig än så?). Samtidigt håller det lilla partiet Feministiskt Initiativ sin stämma och utser tre företrädare, bland dem den erfarne SMU-ledaren Carl Emanuelsson från Gustavsberg. (Se veckans nummer av Sändaren!). Miljöpartiet förbereder för val av nya språkrör och Gustav Fridolin, bl a lärare på Lidingö folkhögskola, tycks som ett givet namn av de två.

Nyligen har ett par nya biskopar för stift i Svenska Kyrkan vigts och tillträtt och i dagarna sker ytterligare biskopsval. Det pågår rekrytering till viktiga tjänster av olika slag. I politiska och kyrkliga sammanhang men också i företag, organisationer, församlingar och grupper. Vem som blir ledare är viktigt! Men också hur man väljer att se på ledarskap – kan det t ex delas på flera personer? Vad betyder det för gemenskapen vem som ska företräda – och om det t ex är en man eller en kvinna, eller bådadera? Ledarskapet blir symbol och ansikte för vad gemenskapen vill vara.

Ja, det ofrånkomliga ämnet. Styrelserna för våra tre samfund som är i färd med att förbereda bildandet av den nya GF-kyrkan möttes under den gångna intensiva helgen tillsammans med GF-styrelsen för att fatta en rad viktiga beslut, inte minst vem som skulle föreslås som ny kyrkoledare. Nyfikenheten och intresset från oss som finns i dessa kyrkor, men sannolikt också från andra håll, var stort: vilket namn skulle presenteras i pressmeddelande? Det kom inget namn. Och så fick vi veta att de som har att bereda ärendet (styrelsen för GF) har fått ytterligare tid på sig.

I det beskedet kände jag både oro och lättnad. En oro därför att ledarskapet är viktigt och att det är angeläget att det blir rätt för den samlade gemenskapens skull. Ett ledarskap måste finnas för att vi inte ska bli vilsna och springa åt olika håll. Ja, ledarskapet är symbol och ansikte(n) för vad gemenskapen vill vara.

Men jag kände också en lättnad över att beslutet inte hastades fram, i en process som i mycket blivit forcerad. Ett ledarskap bör växa fram ur det man tillsammans bestämmer sig för att vara. Jag skulle därför önska att vi fick ett interimistiskt – och delat - ledarskap för den nya kyrkan som under något år lyssnar in processerna, där vi gemensamt söker Guds vilja och kallelse för denna. Därefter har vi att – förhoppningsvis med stor tillit både till varandra och till Gud – tillsammans utse Kyrkoledare.

Vi måste ha gemensamt ansvar för vilka ledare vi utser. Det finns ett ömsesidigt ansvar i allt gott ledarskap, liksom tillit och delaktighet. Den ofrånkomliga maktfrågan måste sättas in i det sammanhanget. Svenska Akademins Ordbok säger om ordet ”ledare” att det är den som ”för kraft, värme, energi vidare”. Då avses förstås ledare i fysikalisk mening. Men det gäller också den/dem som är ledare för gemenskaper, organisationer, kyrkor, grupper. Man är ju aldrig ledare för sin egen skull utan för gemenskapens skull.