En vän till mig gick bort/flyttade hem för ett par veckor sedan. I slutet på förra veckan så fick jag förmånen att hålla hans begravningsgudstjänst.

En del frågar ibland om inte begravningar tillhör det svåraste i pastorstjänsten. För mig är det inte så. Visst kan det vara svårt och känsligt, men framförallt är det bland det mest meningsfulla jag får göra i min tjänst som pastor. Både för att människor just då är så mottagliga och beroende men framförallt för att det är en situation då de djupaste och viktigaste frågorna i livet står i centrum.

Vännen jag nu ledde begravningen för hörde till dem som jag hade allra mest att göra med i början av en av mina pastorstjänster. Han spelade dragspel och ledde den lilla kör som alltid följde med på andakterna vi hade på olika serviceinrättningar. Alla pastorer som inte själv spelar något instrument eller är musikalisk vet hur oumbärlig en sådan människa är!

Oumbärlig! Ja, så kände jag det och de andra som var med och sjöng. Och så kände han det själv. Med stor plikttrogenhet ställde han alltid upp och förberedde sånger, övade och spelade. Han gjorde det med glädje fast hans liv inte alltid var enkelt. På olika sätt så brottades hand med sitt eget och andras liv, och han brottades med Gud och sin tro.

Tron var på ett sätt en självklarhet för honom samtidigt som han alltid hade frågor både om bibelord, teologiska tankar och sitt eget kristna liv. Det blev alltid djupa och goda samtal om livets väsentligheter tillsammans med honom.

Direkt jag fick frågan om att leda begravningsgudstjänsten så dök bibelordet och sammanhanget om Jakob och hans brottningskamp med ”den okände” – Gud – upp i mig: ”Jag släpper dig inte med mindre än du välsignar mig”. (De blev också utgångspunkten i griftetalet.)

I det sammanhang som var min väns liv så fick orden en annan utgångspunkt än vad jag oftast tänkt mig. Från att mer ha betecknat en kamp mot Gud blev de en kärvänlig brottningskamp med Gud. Något och någon att hålla fast vid, ibland klamra sig fast vid, mitt i det liv som är vårt. Med den djupaste längtan av att bli bekräftad och välsignad fast man inte alltid får livet att gå ihop. 
Så ser ju livet ut för många av oss. Vi längtar efter en självklar enkel tro men livet erbjuder oftast en brottningskamp med många olika frågor och situationer. Tron är vissa dagar självklar och naturligt, andra dagar så består den i frågor och oklarheter. Och som människor har vi hela tiden behovet av att bli bekräftade, välsignade.

Någon har också sagt att många av de människor som får extra stor betydelse för andra, blir ledare eller mer framträdande än de flesta av oss, haltar genom livet. De tycks ha brottats med sitt eget liv och med Gud mer än vi andra i en brottningskamp som gett avtryck. När jag tänker tillbaka på människor jag mött så har de flesta av dem som gjort större intryck på mig varit just sådana.

Jag vill utmana både mig själv, dig och vår kyrka att gå in i denna brottningskamp ännu mer! Precis som en begravning vid första ögonkastet kan verka bara tung och jobbig, så rör den vid det djupaste och mest meningsfulla. Och blir därför en rikedom.

Risken att den förändrar oss är uppenbar, men är det inte det vi vill? Vi vill ju växa!