Var går gränsen mellan tro och dumdristighet, vision och klokhet?

I distriktet och Hemavan så lever vi oerhört tydligt med just den frågan nu eftersom det positiva i att en vision blivit verklighet: bibelskolan Bibelfjäll, kräver nu ytterligare steg i tro. Nämligen att bygga elevboende för flera miljoner. Hur hanterar man det i relation till en distriktsgård som har fullt upp med att klara sin egen ekonomi, precis som alla våra distriktsgårdar kämpar för att göra?

Hur får vi ihop ett sunt ekonomiskt tänkande med en kyrka som ofta löser sin ekonomi på ett annorlunda sätt. Där inkomster (offer- och gåvomedel) oftast springer fram ur engagemang och framtidstro, glädje och delaktighet, snarare än normala krassa ekonomiska värderingar som vi lever med i arbets- och privatliv.

Det låter sig sägas att vi naturligtvis skall tänka ekonomiskt krasst och klokt även i kyrkan. För samtidigt vill vi vara lyhörda för Guds tilltal, våga se visioner och gå i tro… Om vi bara väntade tills allt var klart i förhand skulle mycket av det goda vi ser inte hänt. Hade vi å andra sidan varit lite klokare emellanåt hade vi kanske besparat oss en del problem och lidande…

Rubriken jag satt visar naturligtvis att jag dras åt det djärva hållet (därmed inte sagt att jag är djärv). Jag är övertygad om att Gud vill leda oss så att vi bryter mönster och murar och får nåden att upptäcka och leva i nya möjligheter. Jag är också övertygad om att Gud gjort oss kloka så att vi kan se och förstå vad som i slutändan är det rätta. För att göra det måste vi ändå våga utsätta oss för risken att göra fel, släppa taget om det vi har och tänka nya tankar och pröva nya vägar. Står vi still och bara gör det vi redan vet så kommer vi inte vidare och låser Guds möjligheter genom oss.

I detta ligger också att vi emellanåt skall säga nej. Nej till den nya idén som kan vara hur bra som helst men inte just nu får stöd. Nej till sådant vi gjort förut för att kunna göra något nytt. Precis som det står i GF:s strategiska plattform ”… våga prioritera. Det bra ska inte få stå i vägen för det bästa.”

Jag tror ändå att vi i vår kyrka behöver ge utrymme till fler visionärer och entreprenörer som hjälper oss att se nya möjligheter och spränger invanda gränser. Ibland kan jag tycka vi har för lite av den sortens nytänkande i vår tid. Samtidigt behövs kloka och försiktiga människor som nya idéer får brottas med. Men det är viktigt att vi inte ”brottar ned” idéerna innan de fått en ärlig chans att blomma.