Idag, den 9 november när detta skrivs, är det 20 årsdagen sedan Berlinmuren föll. Vändpunkten som ledde till ett enat Tyskland och att kalla krigets dagar var räknade. En diktatur och ett övervakningssamhälle som systematiskt kränkte människor fick ge sig.

Jag plockar fram den lilla betongbiten från muren som legat på mitt skrivbord i nästan 20 år.  Distriktsmedarbetarna gjorde en resa för att besöka trosvänner i dåvarande Tjeckoslovakien och stannade till vid den nedrivna muren. Det var svårt att tro att det var sant det som skett och enorma framtidsförhoppningar vällde fram över en hel värld och vi delade dem naturligtvis. Än mer historiskt kändes det att i Prag stå och betrakta blommorna på Vaclavplatsen som lagts ned där. Detta efter de stora demonstrationerna och talen av Václav Havel som ledde till att det totalitära statsskicket fick släppa sitt grepp och demokratin kunde växa fram.

”Vi måste vårda demokratin. Den har sina brister men vi skall vara tacksamma för den och ta vårt ansvar för en levande demokrati”. Orden kommer från en kvinna som fanns med i ett av helgens TV program som minns 20 år efter murens fall. Hon visste av egen erfarenhet vad hon talade om. Vårda demokratin!

I veckan som gick mötte jag två församlingsföreståndare som talade om delaktighet i församlingen. Där fanns stor oro över den egna församlingens demokratiska status. Det är för få som deltar i församlingsmötet och risken blir att några enskilda personer bestämmer för mycket. Demokratin är inte självklar. Hur får vi medlemmarna villiga att påverka? Allas delaktighet är angelägen i Guds församling. När nu en ny kyrka nu formas i Gemensam Framtid måste fler delta i processen. Se möjligheten att påverka så det nya blir ännu bättre! Ge din och er församlings syn på saken - och så måste den nya kyrka finna former som stimulerar en ökad delaktighet.

Bredvid den gulmålade betongbiten på mitt skrivbord ligger en liten varm, skön, välformad sten. Den har legat där nästan lika länge som minnet från muren. Jag tar stenen i min hand på nytt och minns den oförglömliga sommargudstjänsten på gräsmattan vid Stiftsgården i Rättvik. Siljans vatten var som guld i solen, predikan, kyrkbåtarna, klockklangen, lovsången, nattvarden formade en gudstjänst med en delaktighet som gav försmak av vad som en dag skall komma. Fortsatt minns jag sändningsorden som gavs till oss var och en med en hälsning från stranden; ” Ni är levande stenar”.  Det är stort att få vara delaktig!