Ibland möter vi saker i livet som får oss att mer än vanligt tänka efter hur vårt liv ser ut. För några veckor sedan dog min kollega Kaj, plötsligt och mitt i distriktsarbetet. En sådan händelse etsar sig fast och mitt i sorg och saknad väcks också frågor om mitt eget liv.

Hur ser mitt liv ut? Hur använder jag min tid och mina gåvor?  Vad upplever jag som meningsfullt i arbete, relationer och i övriga delar av mitt liv?

Jag har tänkt mycket på att leva i nuet. Visst har jag gjort det många gånger tidigare också men kanske aldrig så tydligt och starkt som nu. Det är lätt att tänka att senare, när jag får mer tid, då ska jag göra både det ena och det andra. Bara jag når fram till den efterlängtade semestern så skall jag göra allt det där som jag inte hinner under terminen. När jag blir pensionär, då ska jag få tid.

Media och reklamens bilder vill få oss att tycka att det bara är fritiden som räknas. Att jobbet är ett nödvändigt ont för att få pengar, en jobbig transportsträcka fram till fredag kväll och ledig helg. Att semester och ledighet är det enda som räknas. Visst påverkas inställningen av vad arbetsdagen är fylld av. Det finns många monotona jobb, och jobb som är tunga på olika sätt. Men för de flesta är arbetet viktigt. Där får vi också förhoppningsvis utrymme för att använda de gåvor som vi fått i våra liv. Men för många riskerar jobbet att äta upp en för stor del av tiden. Kanske är det så utmanande, stimulerande och meningsfull så det är svårt att sätta gränser. Kanske är pressen stor att lägga alltmer tid och energi på jobbet för att kunna utvecklas i karriären.

För mig framstår det som allt viktigare att hitta en god balans mellan arbete och fritid, mellan bruset och tystnaden, mellan engagemanget och vilan. Tid för arbete, för familj, för egen tid, för andliga upplevelser och fördjupning.

Vi har inga garantier för morgondagen eller ett långt liv. Det enda vi kan göra är att ta emot varje ny dag som en gåva från skapelsens Gud och bruka den på ett klokt sätt. Kanske går det inte att få en god balans i livets innehåll varje dag. Men det är inte sen vi ska leva, inte sen vi ska söka den goda balansen, utan nu!

Varje söndag när vi möts till gudstjänst firar vi uppståndelsen, men nu på söndag, påskdagen, får vi på ett speciellt sätt åter möta evangeliet om den uppståndne. För mig blir det allt tydligare att uppståndelsens perspektiv hjälper mig att slappna av i förhållande till allt jag vill hinna i livet. Mitt lilla perspektiv sätts in i ett större. Döden är inte en definitiv slutpunkt. Jag måste inte hinna allt här och nu, pricka av allt på åtgärds- och önskelistan. Bristen på tid, stressen, otillräckligheten och tröttheten, allt detta kommer en dag att mötas av uppståndelsens ljus i en tillvaro där det inte längre finns någon brist.
Men här och nu får jag söka ett liv i balans.

En God Påsk önskar jag alla läsare