Den här tiden på året är det många installationer av pastorer och diakoner i våra församlingar. Det är bland det roligaste och finaste man får göra som distriktsföreståndare i vår kyrka. Det är välfyllda kyrkor med glada och förväntansfulla gudstjänstdeltagare som möts till högtidsgudstjänst. Det är glädje och fest och det finns en positiv förväntan i luften.

Vid den gemensamma konferensen i Göteborg i juni ordinerades många pastorer och diakoner. I dessa veckor installeras många av dem i sin första tjänst. Äntligen, efter år av studier, är det dags att prova vingarna. Äldre och mer erfarna byter tjänst. Kanske i tacksamhet över det som varit på tidigare plats eller i en längtan efter att det ska stämma bättre mellan medarbetare och församling/uppgifter den här gången.

I varje installation betonar jag att diakonen eller pastorn inte bara är till för församlingens och SMU:s medlemmar utan att han/hon är diakon och pastor för hela bygden. Det är en utmaning både till den som installeras och till församlingen. Vi behöver bryta den isolering som många församlingar lever i, men då måste det också få ta tid i tjänsten. Jag brukar berätta ett litet exempel från den plats där det här veckobrevet skrivs, nämligen Örnsköldsvik. För några år sedan installerade jag församlingens diakon/församlingsföreståndare. Ett citat från installationen hade funnit vägen in i en artikel i lokaltidningen. Ett halvår senare tog en kvinna kontakt med diakonen och undrade om hon kunde komma på samtal. När hon anlänt hade hon tidningen med sig och pekade på artikeln ”här står det att du inte är till för bara församlingsmedlemmar” . Orden hade hjälpt kvinnan att våga ta kontakt.

För församlingar som varit utan anställd under en längre tid är det en alldeles speciell glädje att få en ny pastor och församlingsföreståndare. Det är naturligt om denne också nu går in och tar hand om en del som under en tid burits av medlemmar. Men till installationen hör också betoningen av den gemensamma kallelsen till tjänst i Guds rike. Alla är kallade, men vissa till den särskilda tjänsten som pastor eller diakon.

Därför bör pastorn/diakonen i högre utsträckning vara möjliggörare än utförare. Något som både medarbetare och församlingsmedlemmar och inte minst styrelsen har ansvar för att förverkliga. Att hjälpa  församlingsmedlemmarna att hitta sina gåvor och utveckla dessa genom undervisning och handledning är en mycket viktig del i tjänsten.

I installationsakten ställs en fråga till församlingen  ”... vill ni stödja henne/honom i hennes/hans tjänst och bära henne/honom i förbön?” I några församlingar uteblir stödet och det blir viktigare att testa, kontrollera procentsatser samt räkna arbetstimmar och förbönen blir diffus och svårupplevd. Men min upplevelse är att det i de flesta församlingar finns ett gott stöd för den anställde, inte bara under installationshögtiden utan också i den kommande vardagen.

Med vänlig hälsning