Den gångna helgen deltog jag i präst- och diakonvigningsmässa i Karlstads domkyrka. Sju personer vigdes till präster och en till diakon. Det känns väldigt fint att få vara med om dessa högtider. De som vigs står i centrum för anhöriga, släkt, vänner och den gudstjänstfirande församlingen. Vigningslöften avges och förbön med handpåläggning sker på apostoliskt vis.

Sedan 2006 har Svenska Missionskyrkan en ekumenisk överenskommelse med Svenska kyrkan. Den innebär bl.a. att vi som distriktsföreståndare inbjuds till dessa präst- och diakonvigningsmässor och deltar i den personliga förbönen för dem som vigs. Svenska kyrkan inbjuds genom ärkebiskopen att delta i vår ordinationsgudstjänst.

Den nationella överenskommelsen som antogs 2006 öppnar för ett fördjupat samarbete där förutsättningar finns. Rent strategiskt är samarbetet med Svenska kyrkan mycket viktigt. Jag skulle önska att fler församlingar inom Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan skrev lokala avtal. Den nationella överenskommelsen skall nämligen kompletteras med ett lokalt avtal. Samarbete utan avtal är alltför ofta personberoende och sårbart. Det räcker att någon flyttar och efterträdaren inte alls är intresserad av samarbete. Av det skälet är det viktigt att lokala avtal skrivs mellan församlingarna och som sedan godkänns av Domkapitel och kyrkostyrelse inom Svenska Missionskyrkan. Exempel på avtalstexter finns i ”Ekumenisk överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan”.

När jag tänker Gemensam framtid är det ytterst angeläget att den ekumeniska överenskommelsen som vi har med Svenska kyrkan inte äventyras. Inte därför att en distriktsföreståndare/biträdande kyrkoledare finns med vid fina präst- och diakonvigningsmässor, utan därför att det på sikt är strategiskt viktigt.