Eftertankar
Kristus är uppstånden!


Vi kan välja hur vi med vårt språkbruk belyser vår tro!

Gravkyrkan i Jerusalem kan vi i stället kalla för Uppståndelsekyrkan.

Den heliga elden faller i kyrkan på Påskmorgonen! De äldsta sönerna i de äldsta kristna familjerna hämtar ljusen som sprids bland de kristna på Västbanken.

Så får vi också göra: gå ut från kyrkan och skicka hälsningen om ljuset vidare. Guds ljus över världen!

Det paradoxala med Uppståndelsekyrkan i Jerusalem är, att många kristna i de omgivande områdena inte har tillträde dit! Det finns inga gränser på vilka problem som människor kan göra mot människor, verkar det som!

Nu har den kristna tron inget behov av att klamra sig fast vid döda stenar. Det är en levande tro genom vilken Gud verkar här och nu! Och för oss här uppe i Norden. Trots att det ligger så långt från Mellanöstern som det gör.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och därför firar vi gudstjänst. Och ropar ut vår hälsning.

Är det sant?

Så kom frågan spontant från en elev när vi hade skolklasser i kyrkan under Stilla veckan. Vi undervisade om Påsken i judisk tro och i kristen tro.

Vi hade en judisk Seder-måltid dukad. Där den judiska familjen firar uttåget från Egypten – då Gud räddade folket med Mose hjälp.

Så dukade vi upp ett kristet nattvardsbord. Först med

Långfredagen i fokus och sedan berättade vi om Jesu

uppståndelse och Påskdagens glädje som fortsätter än i denna dag och att varje söndag firas som en liten Påskdag.

Är det sant? Vi svarar ja. Det är sant.

Vi bekänner Jesus Kristus, Guds son som uppstånden från de döda. Det mörka och svåra, själva döden är besegrad genom Jesu död och uppståndelse.

Förunderligt och märkligt var det!. Några kvinnor som gått till graven fick häpnadsväckande nog bli de första vittnena. De som förmedlar evangelium! Kvinnorna hade följt med Jesus. Höll ut på avstånd. Väntade och nu skulle de göra en sista kärleksgärning, en hyllning till den döde. Kvinnorna var inte ens vittnesgilla i den tidens syn på saken. De fick därför i uppdrag att gå och berätta för männen. För att världen skulle tro.

Om någon velat censurera eller retuschera så hade det väl varit fritt fram. Men vi kommer inte ifrån att de var kvinnor, dessa första på Påskmorgonen. Ingen verkade ha förstått detta tal om uppståndelsen på den tredje dagen som Jesus faktiskt talat och undervisat om. Det blir så tydligt och klart: här lyser det av förvåning och därför av sanning. Det är inga tillrättalagda scener vi läser om. Evangelierna är samstämmiga här. Det var kvinnor som kom och fick se! Kvinnorna fick göra denna märkliga upptäckt. De fick bli de allra första vittnena till en vändning av historien!

Jesus-mötet blev till både bävan och glädje. Och lite senare fick så övriga i lärjungagruppen möta den Uppståndne i Galileen.

De fick ta emot den uppmaning som vi ännu i denna stund lever efter: att undervisa, att döpa och att följa Jesus som lärjungar.

Så har den kristna kyrkan gått vidare och i alla jordens länder bekänner den kristna kyrkan Jesus Kristus som Herre!

Och som vi sa till skoleleverna: på somliga ställen i världen kanske man sitter på jordgolv och firar gudstjänst, i andra

sammanhang samlas man till lovsång och tacksamhet på

Påskmorgonen bland guld och marmor.

Det ser olika ut: men ett har vi gemensamt! Vi bekänner densamme Kristus, Guds Son som visar Guds ansikte för oss. Vi förstår vem Gud är, vad Gud är och var Gud är. För att alludera på

Olov Hartmans psalm.

Någon påstår att det kan väl räcka med Långfredagen. Ett klart budskap om att Gud är en Gud som lider med oss, delar med oss allt det onda, låter sig torteras och slutligen dör för oss.

Den ende guden med sår! Som Ylva Eggehorn skriver.

Kristus, Guds Son är sann Gud och sann människa på samma gång. Helt och fullt. Därför behöver vi aldrig mera efter Långfredagen tvivla på om Gud bryr sig. Vi vet att Gud inte vänt oss ryggen. Han lider, plågas och dör för oss, med oss.

Så svårt var det. Och därför påstår också den främste av teologerna att korsets budskap är en dårskap! Ofattbart, omöjligt, orimligt….

Men i detta budskap ligger vägen till vår frihet.

För många år sedan hände en svår bussolycka med svenska skolbarn i Norge. Vår äldsta dotter skulle börja i första klass veckan därefter och då var flaggan på skolgården hissad på halv stång eftersom det var samma rektorsområde i norra Stockholm.

En journalist på en av kvällstidningarna skrev då om en granne och vän till oss, prästen Stig Jonsson som höll i en av begravningsgudstjänsterna för de flesta av dessa barn och några vuxna som var med.

Han skrev: ”Och här gjorde prästen något som ingen annan kan göra: mitt i denna hopplösa, fruktansvärda situation lyfte han fram en liten, liten strimma av hopp….”

Kvällstidningsjournalisten fick mitt i världens mest sekulära stat sätta ord på den kristna tron innersta kärna:

Hoppet som lyser fram och som har besegrat mörkret. Här står den levande och uppståndne mitt ibland oss!

En hälsning att ta med sig från tiden efter Påsk!

Ylva Eggehorn skriver i diktsamlingen Jesus älskar dig från 1972. 

Tro är kanske att våga

möta det som är annorlunda

glädje är kanske att vara med där

någonting händer

som är större än våra förbehåll

Gud är kanske en hemlighet

som Jesus avslöjar

Vi ber:

Gud,

låt oss få se ditt ljus från den tomma graven

och därifrån våga gå i glädje.

Amen

Christina Molin
Pastor i Enebykyrkan, Danderyd


Eftertankar



 

Förbönskalendern 
Svenska Missionskyrkans förbönskalender innehåller två förbönsämnen för
varje söndag.

Klicka här för
att ladda hem kalendern »



Själavård på nätet



En skyddad plats där du i lugn och ro kan dela dina personliga livsfrågor med en erfaren pastor.

Läs mer »


Bönerummet

I bönerummet kan du läsa särskilda förbönsämnen »

För att lägga in egna förbönsämnen måste du vara inloggad i Skutan »


Svenska Missionskyrkan