Missionsföreståndare Krister Anderssons predikan vid inledningsgudstjänsten, kyrkokonferensen 2003

I Gud

"Det bästa med missionsförbundarna är att de tror att allt beror på Guds nåd. Sedan är de verksamma som om allt berodde på egna gärningar. Men de bryr sig inte om att få det hela att gå ihop." Så kan en känd svensk författare beskriva den spänning, ja den livsidentitet som kännetecknat Svenska Missionsförbundet i 125 år. Vi lever i spänningen mellan vetskapen om att "allt har sitt upphov i Gud" och kallelsen att leva "i försoningens tjänst". Här bryts helighet och verksamhet mot varandra.

Går det att få ihop nåden och gärningarna? Är detta vi menat när i under 125 år har sagt varandra: Det är en nåd att få vara med?

Gärningarna är väldokumenterade. I vårt eget arkiv och i riksarkivet finns en rik och väl dokumenterad historia med dagböcker från missionsstationerna, årskrönikor och jubileumsberättelser. Här finns ett omfattande personregister över missionärer, pastorer, diakoner, evangelister, lärare, fritidsledare, musiker, vaktmästare och kontorspersonal. Under jubileumsåret omges vi av en hel sky av vittnen, avsomnade och nu levande, inhemska och utländska, ur egen tradition och annan, som bekräftar och bejakar: ja, ni har jobbat på bra, ni har varit trogna kallelsen, ni har betytt mycket för oss och utan er hade vi inte lärt känna Kristus. Verksamheten i försoningens tjänst har varit och är omfattande och global.

På samma sätt bryter heligheten igenom, Guds helighet, uppenbarad i Jesus Kristus. Det är det personliga mötet med Kristus, omskakande och livsförvandlande, som ändrat livsloppet för tiotusentals människor under de 125 åren. Ty allt sitt upphov i Gud. Det är i Gud vi rör oss, lever och är till, det är i Gud vi andas och verkar, det är i Gud det gamla är förbi och det är i Gud något nytt har kommit.

Som Paulus säger i Aten: "Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel, som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt." (Apg. 17:24,25) Och vidare: "…han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till." vv 27,28.

I Svenska Missionsförbundet har från början haft sin identitet i Gud och i församlingen.

"Församlingen är Guds skapelse", säger vi i konstitutionen, "och en gemenskap av dem som blivit lemmar i Kristi kropp genom tro. Församlingen är kallad att vara Kristi synliga kropp. Bara Gud vet vilka som i sanning tillhör Guds folk".

Därför var det medvetna beslut när missionsföreningar blev missionsförsamlingar liksom det är ett medvetet beslut i kyrkokonferensen när Missionsförbundet blir Missionskyrkan. Guds församling är något annat och något mer än en förening bland andra föreningar. Församlingen är Guds skapelse och inte ett verk av människor, som det hette i tidigare skrivningar.

Allt kommer från Gud, Helig uppenbarelse

Allt detta, skapelsen, livet, kärleken, församlingen, heligheten, Jesus Kristus, vår frälsare - har sitt upphov i Gud. Det är Gud som tar initiativet, det är Gud som skapar och som uppenbarar sig själv i Kristus, det är Gud som kallar, söker, letar efter det som är förlorat för att föra hem, återlösa, upprätta och frälsa. Den Gud som har råd att födas till världen genom en tonåring, som uppträder svag och låter sig avrättas som en förbrytare, som låter sin helighet profaneras � denne Gud har lärjungar i alla tider mött i Jesus Kristus, levande, närvarande, inkännande.

Utan det personliga mötet med Jesus Kristus är det svårt att förstå vem Gud är och vad han vill. Och det kan ta tid att upptäcka att Gud vänder sitt ansikte till oss människor i Jesus Kristus. "Mitt ibland er står en som ni inte känner" säger Johannes till människorna vid Jordan (Joh1:26). Heligheten avslöjas med hjälp av andras vittnesbörd.

Men ju närmare vi kommer den okände, den svårtolkade, den till synes onåbare, desto större blir längtan att lära känna honom och hans uppståndelses kraft. Den okände Gud, vars altare Paulus såg i Aten, har varit missionsuppdragets kontext sedan dess. Gud har haft "överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig."

Inför altaret möts helighet och verksamhet

Under påskens märkliga under och tecken hände något med lärjungarna, de trötta, de skygga och de ifrågasättande. Det hände något som totalt förändrade deras uppträdande, livshållning och förkunnelse. Nu sa inte längre någon av dem: Mitt ibland oss står en som vi inte känner. Nej, bekännelsen blev tydlig och frimodig: "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det…" 1 Joh.1:1,2f)

Det sprudlade och sprakade om de första lärjungarna: Vi kan inte tiga med det vi har sett och hört, (Apg. 4:20) och de första missionsvännerna kunde säga: Det är en nåd att få vara med; mötet med den Uppståndne löste gåvorna i mission. Allt har sitt upphov i Gud - därför står vi i försoningens tjänst!

Så stiger en obeskrivlig och tidigare okänd glädje, över lärjungars läppar i alla tider över nåden och tjänsten. I hängiven hänryckning vänder vi oss mot Gud och tar emot.

Ty den som berörts av Herren Jesu händer, den som omfamnats av hans kärleksfulla stämma, den som tagit emot av det spröda brödet från elden och känt doften av de nyhalstrade fiskarna, vibrerar av iver att få göra något för Jesus.

Den iver som vibrerat i Svenska Missionsförbundet fortsätter att vibrera i Svenska Missionskyrkan. Ty vi kan inte hålla tyst med det vi har sett och hört. Och vi kommer inte att bry oss om att vi inte får det hela att gå ihop.

Vi kommer att i Jesu namn arbeta vidare, ställda i försoningens tjänst. Korsets tecken kommer att bli än tydligare och nådens gemenskap med andra kyrkor och samfund kommer att betyda än mer. De fattigas evangelium kommer att än mer att prägla vårt förhållningssätt och vi ber att kärleken än mer skall flöda över. Vi vill röra oss allt tydligare från aktivism till omsorg och vår bön är att i den heliga Andens kraft präglas mer av Guds helighet än av egen verksamhet.

Men inte något av allt detta goda och välsignade tar vi oss själva. Ty allt har sitt upphov i Gud.

En Guds gåva är det, av nåd.

Amen

Vi ber med heliga Birgitta, vars födelse för 700 år sedan vi firar denna helg:

"Herre, visa oss din väg, och gör oss villiga att vandra den".

Amen

Krister Anderssons predikan ovan är fri för publicering under förustättning att källan anges.