I tjänst utanför kyrkans väggar

Pastorer och diakoner i tjänst utanför kyrkans väggar möttes till erfarenhetsutbyte, samtal och fördjupning. Att ha sin tjänst på universitet, sjukhus, fängelse, häkte, hos polisen eller på krogen är att vara sänd av kyrka och församling med ett särskilt uppdrag att i arbetsliv, på institutioner och i vardagsliv, få gestalta Guds närvaro och kärlek till människan. Ibland kan det kännas ensamt och utsatt men oftast är det spännande och mycket stimulerande.



Ett 20-tal pastorer och diakoner möttes i Andreaskyrkan i Stockholm i mitten av mars och så här berättar Studentpastor Anette Brandt, Uppsala och sjukhusdiakon Kerstin Renöfält, Bollnäs.

Anette Brandt, studentpastor

Anette arbetar som studentpastor i ett ekumeniskt arbetslag vid Universitetskyrkan i Uppsala. Kontor och samtalsrum finns i samma hus som Uppsala studentkår och studenthälsan - mitt i ett av studentlivets viktigaste nav.

- Vårt uppdrag innebär att finnas vid institutioner, nationer och andra sammanhang där studenter eller personal befinner sig. Vi bedriver även verksamhet och firar gudstjänster i olika kyrkor i stan, och försöker visa vägen till de lokala församlingarna. I vår folder kan man läsa att Universitetskyrkan vill vara en levande och öppen kyrka som söker nya vägar in i framtiden och att ett av våra mål är att skapa mötesplatser där unga människor får möjlighet att dela erfarenheter av livet med varandra - livet med allt vad det innebär av växande, sökande, tro och tvivel. Universitet och högskolor är sammanhang där tusentals människor i olika åldrar gör viktiga livsval, bearbetar grundläggande värderingar, studerar och forskar.

Kyrkan är efterfrågad på olika sätt och har en viktig uppgift att fylla. Det gäller i vardagslivet med dess enskilda glädjeämnen och bekymmer, i viss undervisning, men även så klart i krissituationer där vi arbetar med både akuta och långsiktiga insatser. Ingen arbetsdag är den andra lik i det här dynamiska sammanhanget och det gäller att vara både flexibel och lyhörd. Att vara kyrka utanför kyrkans väggar, på någon annans spelplan är både utmanande och spännande. Universitetskyrkan är församlingarnas förlängda arm och det gäller att söka trovärdiga och aktuella sätt att vara kyrka på, våga gå i dialog och vara beredd på att själv förändras.

Till landets olika högskolor och universitet kommer ungdomar från hela Sverige. Efter studietiden, som ofta sker på olika studieorter, ger man sig iväg igen för att söka arbete runt om i landet. Ofta hittar man då tillbaka till en lokal församling, även om det engagemanget har fått vila under studietiden. På det viset ser jag det som självklart att Universitetskyrkans är alla församlingars angelägenhet och ansvar, oavsett om man själv finns på en högskoleort eller inte. Att vår kyrka är efterfrågad och får finnas som en resurs och samarbetspartner i högskolevärlden är något för alla att slå vakt om. Där behövs både förbön och långsiktigt engagemang, men också reella ekonomiska resurser från både nationell och lokal nivå.

Kerstin Renöfält, sjukhusdiakon

- Arbetet i sjukhuskyrkan är mycket meningsfullt!

Sedan augusti 2010 är Kerstin anställd som sjukhusdiakon i Sjukhuskyrkan i södra Hälsingland. Hennes bas är sjukhuset i Bollnäs och det är där hon tillbringar den mesta tiden. Hon samarbetar med en präst från Svenska kyrkan.

Att vara medmänniska är min huvudsakliga uppgift. Att vara någon som har tid, som ser, som hör och har förmåga att vara närvarande. Det handlar också om att inte dra sig tillbaka när det riktigt krisar till sig, att trots sin egen osäkerhet och rädsla våga stanna kvar där det absolut svåraste har hänt.

Patienter, anhöriga och personal är de tre målgrupper vi har i vårt arbete. Det blir många nära samtal med människor. Det är en förmån och väldigt fascinerande att få lyssna på människors livsberättelser – sorg, glädje, kamp, livslust, hopplöshet – som livet är. Jag upplever att vi fyller ett stort behov hos människor, genom att vara någon som har tid, som vill lyssna, ibland kanske ge råd och som har tystnadsplikt.

Sjukhuskyrkan är väl etablerad på sjukhuset och vart jag än rör mig blir jag mycket positivt mottagen. Personalen uttrycker en stor tacksamhet över att vi finns. Vi är en resurs som dom verkligen räknar med. Jag tror att vid ett mindre sjukhus är möjligheterna till ett gott och nära samarbete stora.

För mig är det stort att få vara en representant för Kristus när jag finns på sjukhuset. I min gröna diakonskjorta blir jag synlig och tydlig.

Det är inte orden som är viktiga i mitt arbete, utan närvaron. Min uppgift är inte att övertyga folk att bli kristna, men med ett förhållningssätt som är öppet för vad som än kan komma, händer det nu och då att människor vill prata om Gud och kristen tro. Ibland vill någon att jag ber för dom.

Det här jobbet handlar om verkligt liv och verklig död. Det har blivit så tydligt för mig att allt hänger så intimt ihop. Livet och döden är så nära varandra. Mitt i den djupaste sorg kan döden vara så vacker och helig. När jag står där i avskedsrummet med de anhöriga, känner jag så tydligt att döden inte bara är en avslutning på livet. Det är något mycket, mycket större. En vän till mig sjöng en sång, där några av orden löd: Döden är när livet vänder blad. Eftersom arbetet tar mycket energi och kraft känns det skönt att veta att församlingarna ber för sjukhuskyrkan och oss som arbetar där.

Det går inte att planera mitt arbete. Jag vet aldrig vad som ska hända Därför är min utmaning att ständigt träna på överlåtelsen. Att varje morgon på väg till jobbet säga: Herre, ske din vilja, och sen lita på att den bär.