En stor del av Sveriges befolkning befinner sig i arbetslivet. Som professionella personer finns de/vi där och gör det professionella arbete vi förväntas göra. Men vi finns där också som de personer och människor vi är med vår tro och livsåskådning, med tradition och liv.

Jag hade förmånen att delta en av de dagar som nätverket kyrka-arbetsliv anordnade i Immanuelskyrkan igår. Här fanns representanter för både fack och arbetsgivare men också för olika religioner. Här var Mats Jassa Singh, som med både humor och sorg berättade hur svårt det är att trots mycket goda referenser få nytt jobb. Turbanen står liksom i vägen, trots att den inte alls är något hinder. Här var muslimen Gunilla Dahl, biståndshandläggare, som tillsammans med muslimska systrar kämpar för att få vara de yrkesmänniskor de är – utan bli inplacerade i fördomsfulla fack. Och flera därtill.

Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna var oerhört tydlig med att visa på den diskriminering pga av tro, religion, som förekommer måste arbetas bort. Hon menar att religionsfrågorna måste få ta mera plats, kunskaperna öka. Arbetsförhållandena ska anpassas utifrån religion. Någonstans finns en gräns men det mesta går att lösa.

Samtliga var överens om att det finns en stor oförståelse för vad religion och tro innebär – trots att så många människor är aktivt troende. DO talade t o m om en närmast fundamentalistisk sekularism. Man måste få berätta om vad man gjort i helgen vid fikabordet på jobbet, utan att det ska betraktas som predikan eller propaganda. Tron är en del av livet! Också arbetslivet.

Någon uppmanade alla troende att bli mer tydliga och inte fega ur. Berätta om din tro, sa ärkebiskop Wejryd. Lätt för alla oss att säga som jobbar på en kyrklig arbetsplats. Inte lika enkelt kanske på industrin, i modebutiken, på sjukhuset, etc. Men stödja och utmana varandra till detta måste vi. Det var alla överens om.

Ulla Marie