Kom att läsa något där det stod något om att kyrkan behöver nå den som inte söker kyrkan. Kanske minns jag fel – min tanke spann i alla fall vidare på det hållet.

Det är lite glest i kyrkbänkarna ibland. Ibland ser det mer hoppfullt ut – fullsatt, härligt och festligt. Jag brottas ibland med dessa två ytterligheter eller olika uttryck för den kristna gemenskapen. Nog är Guds Ande verkligen å färde när massorna dras till varandra för att höra Guds ord. (Har just nu hört så mycket om stora möten i Kongo vid 100-årsjubileum). Så tror jag. Och ändå finns det något som är så vackert och skört också i det lilla och trogna.

För rätt många år sedan berättade någon om ett möte med en kyrka i östeuropa där det i princip var prästen och en till som troget firade mässa varje söndag år ut och år in. Ingen mer sökte efter den gemenskapen. Kanske verkade inte Guds Ande där? Ändå vill jag tro och hoppas att deras trohet var en grund till att människor nu på ett förnyat sätt söker Gud i de länder där det egentligen inte var tillåtet tidigare. Trohet i det lilla – jag glömmer inte de människorna, trots att jag inte mött just dem själv.

Den som inte söker… Finns det någon som inte söker Gud? När jag var yngre tänkte jag nog så: att alla söker Gud på något sätt. Idag är jag mer tveksam till det sättet att uttrycka mig. Jag vill inte lägga ett sökarmönster på den som inte själv upplever det så. Jag vill ha respekt för den som säger att ”Gud är inte min grej – men jag pratar gärna om hur det är att leva som människa här och nu”.

En sak är säker – den som inte söker Gud eller tycker sig behöva kyrkan – den möter jag på annat håll än i kyrkan. Jag möter henne eller honom i vardagslivets alla olika arbetsplatser, skrymslen och vrår. Eller varför inte på nätet? Och det mötet måste vara fullt av respekt och omtanke i det som är nu. Och kanske är det jag som förändras?! Jag får brottas vidare med det här. Kanske finns det fler som brottas.

Ulla Marie