Jo, jag vet att advent inte betyder väntan men det passar ju så bra! För visst väntar vi. Några väntar på att samlas i familjen, andra på ledighet och avkoppling. Andra väntar på julklappar och julmat. Mina stora tonårsbarn uppskattar fortfarande en chokladkalender i advent.

Men det klart att väntan är mer än så för många. Det handlar ju om väntan på någons ankomst. Den här tiden på året – möjligen med undantag av skolavslutningar – så är jag säker på att flest barn och unga besöker kyrkor i vårt land. Jag har haft hur många julvandrare, luciasångare, adventandaktsfirare, julsångssjungande unga människor som helst som jag mött genom åren. Och är det någon berättelse ur Bibeln som unga har ett hum om så nog är det det som hände den första julen det handlar om.

Det är verkligen något att knyta an till. Väntan på ett litet barns ankomst. Gud som blir människa. Gud som vill vara nära, gör sig sårbar och beroende. Gud som vilar i tillit i ett par föräldrars armar och omsorg. Ett ljus i mörkret. Ett hopp. Samtidigt Gud som kommer för att rädda den trasiga världen genom att utmana den rådande ordningen. I söndags var det dags för åsnans uppdrag igen – att bära en kung vars makt betyder något annat än övervåld, krigsskrammel och hot. Här kommer Guds kärlek ridande på en åsna. Kanske släpade fötterna lite i marken, för Gud blev människa för att visa sin närhet och till sist lura ondskan på konfekten.

Glad advent! Tänk att få bära förväntan på Guds närvaro varje dag!

Ulla Marie