Det hade varit några intensiva dagar. Nu väntade en lugn stund på tåget hoppades jag. Mail boxen i datorn behövde gås igenom. Det var hyfsat gott om plats i vagnen. Jag hoppades få sitta ensam och få det gjort som behövde göras.

Jag är vanligtvis rätt social men på tåg sitter jag gärna ensam och tyst. Den här gången gick det inte så bra. En mycket pratsam man satte sig bredvid, uppmärksammade datorn och ville sen gärna se vad jag höll på med. På mitt datorskrivbord ligger en Jesusbild. Den väckte hans uppmärksamhet . Är du kristen? Vad jobbar du med? Hur kan du vara så dum att du tror på något sånt! Aggressivitet flödade. Och så försökte mannen läsa min mail dessutom.

Eftersom jag är en rätt vänlig själ försökte jag parera angreppen, lade ihop datorn och gav upp och var nöjd med att jag inte skulle åka så långt.

Men ordet respekt längtade jag efter. Jag hoppas jag respekterade honom i mina försök att parera aggressiviteten. Jag kände mig inte respekterad. Det har hänt mig ibland att människor som säger sig vara utan tro blir så där. Nästan alltid antyder de att det finns någon svår historia i bakgrunden. Så var det här också.

Den här mannen har fått finnas i mina böner några dagar. Sen får andra ta vid. I fastan läser jag ibland Filipperbrevet 2 om Kristus som förebild, ord om ömhet och medkänsla, kärlek och enighet och att vara fri från självhävdelse och fåfänga. Ja, jag var mild där på tåget men jag kan undra om det var rätt. Den här mannen hade behövt motstånd – det kunde jag inte ge just då.

Jag tänker också på min kollega Sofia Camnerins avhandling om Försoningens mellanrum. Hennes bok inleds med en förfärlig berättelse om den misshandlade kvinnan som låter mannen komma hem igen efter fängelsestraffet. Hon gör det hon tror är rätt. Hon tror på kristen försoning och familjen men blir dödad inför sina barn.

Min lilla upplevelse är förstås inte jämförbar med kvinnans. Men det finns ett stråk av samhörighet – att ta sig rätten att förfoga över en annan människas liv. Det ska ingen behöva tåla, framför allt inte kvinnan och hennes barn. Inte heller ateister eller kristna. Jag tänker på Kristus som förebild, både när Jesus rasar mot orättvisorna och när han gör sig ödmjuk, så som Filipperbrevet berättar. Han bjuder in – men valet är ditt och mitt.